Alla har rätt att känna sig behövda
ÄLDREPOLITIK Det finns många äldre som njuter när pensionen närmar sig. Andra känner sig undanskuffade och osynliggjorda. Att de inte längre behövs. Ett värdigt åldrande måste bygga på den enskildes önskemål kring hur man vill forma sitt liv.
Det borde vara en självklarhet i dagens Sverige att åldersdiskriminering inte ska få förekomma. Borde inte då de äldre som vill jobba vidare också få göra det?
Foto: Hasse Holmberg / SCANPIX
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Hennes historia handlade inte om sextiofemåringen som längtat efter pensionen och som nu ville njuta frukten av ett arbetsliv och ta det lugnt och njuta av ålderns höst. Hon berättade i stället om sextiosjuåringen som hade ett intressant och stimulerande arbete och som gärna hade fortsatt i någon form. Inte nödvändigtvis på heltid och som fast anställd, utan kanske mer som resurs när hennes erfarenheter och kunskaper behövdes. Ord som vittnade om en vilja att känna att hon och hennes kompetens var värdefull och behövdes.
Men det var också ett vittnesmål om känslan av att bli undanskuffad, av att bli bortsorterad och ratad, av att inte bli tagen på allvar och inte bli sedd. Själv beskrev hon det som att bli ställd vid sidan av vägen. Så var det väl inte tänkt att bli? Eller?
Förr i tiden hade våra äldre en självklar roll i vårt samhälle. Deras kunskap och erfarenheter skulle överföras till kommande generationer. De fanns med i vardagsgemenskapen på ett oförändrat sätt även när de blev äldre, och de hjälpte till utifrån hur mycket de orkade. De äldre respekterades och den livserfarenhet de samlat ihop ansågs som värdefull.
Det är så vi måste se på de äldre även i dag. Som bärare av en erfarenhet och med en livslångt förvärvad kompetens som är värdefull även efter den dag de fyller sextiofem år. Samhället får inte se de äldre som en förbrukad grupp. Det är viktigt att se varje individ och låta dem få leva sina liv på det sätt de vill. Äldres kunskaper försvinner inte den dag de fyller sextiofem eller sextiosju. Det gäller för oss att ta vara på deras tankeförmåga, initiativkraft, kreativitet och kompetens och ge de som vill chansen att vara aktiva i arbetslivet längre.
För kvinnan som jag mötte handlar detta framförallt att hon ville bli sedd som människa, inte enbart som pensionär. På en punkt slår hon huvudet på spiken. I dagens samhälle tenderar vi att dela in människor i olika kategorier. Klumpa ihop dem och behandla dem som ett kollektiv. Att se alla pensionärer som en grupp som vill vara lediga, som har chansen att fylla dagarna med livets glädjeämnen, som njuter av att dagen är ett oskrivet blad som de får fylla precis som de vill. Men visst handlar det lika mycket om drömmarna hos oss som befinner oss mitt i ekorrhjulet. Vi överför vad vi tror om pensionärer på kollektivet "pensionärer" och har blundat för det faktum att det faktiskt finns de som vill fortsätta jobba i någon form. Varför ska vi hindra dem?
Skulle de ta jobben från de unga? Knappast. Så många är det nog inte som skulle vilja fortsätta att jobba att det skulle vara något problem. Dessutom står ju arbetskraftsbristen och knackar på dörren. För den kvinna jag mötte handlade det mer om att kunna finnas till förfogande om arbetsgivaren behövde en vikarie eller så. Inget annat.
I grunden handlar detta om människovärde och respekt för de äldre, var och en ska få känna sig behövda i vårt samhälle. Ingen ska känna att de tvingas stå vid sidan av vägen och se på när andra passerar. Vill jag när jag når pensionsåldern koppla av och njuta av att få vara ledig ska jag få göra det, men vill jag få vara aktiv på arbetsmarknaden måste detta också få vara möjligt. Ålder får inte vara ett hinder för detta.