Julen handlar om värme, kärlek och att få vara tillsammans.
Att få bjuda hem nära och kära, en del långväga efterlängtade gäster, andra från närmare håll. Julmaten som frestar i kylskåpet, fika på stan för att hälsa på alla "hemkomlingar", julklappar som ska handlas, ligga under granen och skapa förväntan ändå tills tomten kommer. Så ser i alla fall julen ut för de flesta. Många tar av sina sparade slantar för att unna sig lite extra, ja en del åker till och med bort på semester över jul och nyår.
Jag känner mig lite som Grinchen som vill förstöra julen för alla, men jag kan inte hjälpa att jag i alla fall tänker på alla de som inte har.
De som inte har råd att köpa biljetten "hem" till jul. Som inte har en massa klappar att lägga under granen, eller som kan bjuda hem några gäster till sig.
Vilka är dessa människor? De syns ju inte. De blir liksom osynliga, gömmer sig. För vem vill vara Grinchen och förstöra julen för alla andra, eller erkänna att "jag har tyvärr inte tid att följa på fika" egentligen betyder "jag har inte råd"
Medan jag stressar runt som en skållad råtta och försöker hinna med att jobba undan de sista, handla all julmat och de sista klapparna så har jag medsystrar som har en stor kall klump i magen när de läser önskelistan, tänker på julmiddagen och konstaterar att "sparkontot" är lika tomt som förra månaden. Jag säger medsystrar, för att det fortfarande oftast är kvinnor som "ansvarar" för julen, men också för att inkomstskillnaden är än större för kvinnor.
Och den skillnaden har ökat med sittande regering.
Regeringen säger sig vilja förbättra kvinnors ekonomiska situation genom att öka kvinnors förvärvsfrekvens och arbetstid, och det låter ju bra. Samtidigt har dock regeringens politik i fråga om skatter och socialförsäkringarna lett till snabba och omedelbara försämringar av kvinnors ekonomiska situation relativt till männens. Det är män i högre grad än kvinnor som fått minskade skatter samtidigt som den majoritet kvinnor som får del av olika typer av socialförsäkringsersättningar fått se dessa ersättningar försämras. Dessa försämringar har till stor del betalats med skattesänkningarna till oss som redan har. Skatteskillnader mellan pensionärer och förvärvsarbetande slår också hårdare mot kvinnor än män. Så det är också mor- och farmödrar som vänder på slantarna för att kunna ge något till barn och barnbarn.
Anders Borg slaktar lagom till jul sina egna tillväxtprognoser, de som ingen förutom han själv trodde på. Vad ska Borg komma på för "klappar" som vänder den här utvecklingen undrar jag? Testa ytterligare ett jobbskatteavdrag som därmed ånyo öka de orättvisa skatteskillnaderna.
Människors längtan är ganska lika på många vis. Vi önskar att kunna uppfylla våra näras och käras önskningar. Och oavsett hur mycket du äger så är längtan precis lika stor som din och min. Vi måste se till att vända utvecklingen genom att få fler i arbete, fler heltider, förstärka försäkringar, använda oss av hushålls stimulanser i rådande lågkonjunktur och riktade utbildningsinsatser så att människor kan ta lediga jobb.
Det går att minska skillnaderna, göra förutsättningarna mer jämlika.
Så att fler kan uppfylla några av sina nära och käras önskningar. Stora som små.