De allra flesta av oss minns vår första skoldag mycket tydligt. Känslan av att gå över skolgården med skolväskan på ryggen eller i handen. Känslan av skräckblandad nyfikenhet, förväntan och stolthet. Äntligen var det dags. Men tyvärr kommer denna positiva känsla för en del av förstagluttarna under skoltiden förbytas till en känsla av att inte räcka till, av att misslyckas eller av att ställas utanför och kanske rentutav mobbas. Så får det helt enkelt inte vara.
Skolans uppdrag är att möta varje elev utifrån de specifika förutsättningar som eleven har och att ge varje elev det stöd som behövs för att eleven ska kunna nå de uppställda målen. Detta är en fantastisk målsättning och borde ligga till grund för att ingen elev ska behöva uppleva känslan av misslyckande inom skolans väggar. Men verkligheten är långt ifrån den idealbild som målsättningarna målar upp. Allt fler elever lämnar grundskolan med ofullständiga betyg från nionde klass. Varje enskilt sådant fall representerar ett stort misslyckande. Ett misslyckande från samhällets sida. Men vad är orsakerna bakom dessa misslyckanden?
En sak är säker. Felet ligger inte hos det barn som vid första skoldagen kliver in på skolgården med stor nyfikenhet och med stor förväntan. Inte heller ligger felet hos de lärare som med stort engagemang lägger ner sin själ i arbetet med dessa elever. Nej, felet ligger någon annanstans. Och som vanligt stavas detta oftast resurser. För den svenska skolan lider fortfarande av resursbrist. Talet om att möta varje elev utifrån elevens egna förutsättningar klingar verkligen falskt. Verkligheten är större klasser och mindre stödresurser i form av specialpedagoger och elevvårdspersonal. Den enskilde läraren måste i allt högre grad klara individualisering och elevstöd helt själv. Det är den bistra verkligheten. Det är därför inte underligt att allt fler elever kommer i kläm.
Men så här kan vi inte fortsätta. Som liten nation är vi beroende av att våra medborgare har en hög kunskaps- och kompetensnivå. Då har vi inte råd att låta elever misslyckas. Att satsa på skolan är således en investering i vårt lands konkurrenskraft och långsiktiga utveckling. Det är därför hög tid att påbörja restaureringen av den svenska skolan. Men då måste resurser tillföras kommunerna från statligt hål. De pengar som via jobbskatteavdragen dragits bort från statskassan kunde således ha använts på ett betydligt sätt och investerats i återupprättandet av kunskapsnationen Sverige. Men här är utbildningsminister Jan Björklund uppenbarligen inte mycket att hänga i julgranen. I stället för att fokusera på det som gör skillnad för den enskilde eleven har han fastnat i för honom viktiga symbolfrågor. Men det är dags för honom att öppna ögonen och se skolans verkliga problem.
Ett annat stort hot mot skolans möjligheter att ge eleverna möjlighet att lyckas är den svenska lärarbristen. Läraryrket har idag så låg status att tomma stolar på lärarutbildning är mer regel än undantag. Även här måste Björklund agera, och det är bråttom.
Engagerade och kompetenta lärare och tillräckliga resurser till stöd för den enskilde är de viktigaste förutsättningarna för att varje elev ska ha chansen att lyckas. Det är här utbildningsministerns fokus borde ligga. Det räcker inte med tomma ord och floskler. Så upp till bevis, Björklund!