Den sjätte augusti 1985 var en mycket speciell dag för mig. Det känns inte som om den dagen skulle ligga tjugosex år tillbaka i tiden. Minnena av den dagen lever sig kvar så starka att det känns som om den bara skulle ha legat fem-sex år tillbaka i tiden. Men tiden går ju så himla fort.
Den dagen befann jag mig i alla fall i Peace Memorial Park i Hiroshima. Det var tidigt på morgonen. I parken fanns höga digniteter från alla världens hörn samlade för att högtidlighålla fyrtioårsdagen av atombomben över Hiroshima. Det var en strålande vacker och het sommardag. Precis som det hade varit fyrtio år tidigare. Fastän det var tidigt på morgonen så var solen brännande het. Himlen klarblå. Det enda ljud som hördes i parken bortsett från människornas lågmälda sorl var det dova ljudet från en grov stock som slogs mot en gigantisk klocka. Det ödesmättade ljudet gav en lätt kuslig inramning till hela ceremonin. En ljudbild som underlättade tankarnas flykt tillbaka till den ödesdigra dagen 1945.
I minnet bar jag med den berättelse vi någon dag fått oss berättad av den överlevande mannen som vi fått äran att träffa någon dag tidigare på Peace Memorial Museum. Då upplevde jag mannen som fruktansvärt gammal. Men nu så här i efterhand inser jag att mannen kanske var bara snäppet över femtio år. När bomben föll på morgonen fyrtio år tidigare hade han varit i tio-tolvårsåldern och befunnit sig i skolan. Han berättade med stor känsla om den fascination som det ensamma planet högt uppe i luften väckte hos skolbarnen. De var ganska så vana vid att fiendeplan flög in över staden men eftersom planet denna gång kom ensamt så upplevdes det inte som det minsta hotfullt. Barnen följde därför med stort intresse planets färd över himlen.
Precis när besättningen på Enola Gay släppte sin dödsbringande last över den uppvaknande staden Hiroshima tappades en penna på golvet i ett av Hiroshimas klassrum. Den pojke som tappade pennan böjde sig hastigt ned för att plocka upp den ivägrullande pennan. Detta blev hans räddning. För precis när bomben briserade sexhundra meter över marken och slungade ut sin dödsbringande strålning och en sanslöst kraftig tryckvåg så böjde sig pojken ned och kom då att skyddas av väggen under fönstret. På så sätt undkom han den omedelbara strålningen från bomben och tryckvågens dödsbringande kraft. För hans bästa kompis som stod några meter bort och fortsatte att titta på det ensamma planet blev ödet ett helt annat.
Jag kan än minnas all den smärta och det lidande som mannen utstrålade under sin berättelse. Det var med tårar i ögonen som vi lyssnade till hans berättelse om hur han försökte hjälpa sin svårt brände bäste vän efter explosionen. Orden brann av kompisens smärta och lidande. Allra mest känslosamt blev det när han berättade hur hans vän ryckte loss naglarna från sina fingrar och bad honom ge dem till sin mor som minne från honom. Naglar som visserligen börjat att lossna som en effekt av bränn- och strålskadorna men som ändå säkert rycktes loss under stor smärta. Mannens beskrivning av sina tankar och känslor gick som svärdshugg rakt in i själen och blev till bestående minnen för livet. Det liv som hans vän gick miste om denna morgon den sjätte augusti fyrtio år tidigare.
När tiden går är det så lätt att minnena bleknar. Men minnet av det fruktansvärda som hände i Hiroshima för sextiosex år sedan får vi bara inte glömma. Det får aldrig någonsin upprepas igen. Låt världen aldrig mer uppleva något som Hiroshima.