Situationen i Syrien blir allt mer kaotiskt och farlig. Förra veckans bombdåd som krävde flera ministrars liv är bara ytterligare ett bevis på att det är ett regelrätt inbördeskrig som pågår i landet. Bombdådet visar att rebellerna verkligen har förmåga att hota Bashar Al-Assad och hans diktatoriska regim. Men det verkar bara få Bashar Al-Assad att allt hårdare klamra sig kvar vid makten. Rykten går visserligen att han lämnat huvudstaden och har begett sig till områden som kontrolleras av honom lojala grupper. Men det betyder i sig ingenting. Al-Assad lär kämpa till sista blodsdroppen, och riskerar därmed att gå samma öde till mötes som Muammar Ghaddafi gjorde i Libyen.
En fredlig lösning i Syrien verkar idag vara oerhört långt borta. För även om rebellstyrkorna har kunnat stärka sina positioner så är Al-Assadregimen fortfarande mycket stark militärt och torde ha goda förutsättningar att bekämpa det väpnade upproret. Så länge som världssamfundet också fortsätter att uppträda förlamat, som en effekt av det dubbla vetot i FN:s säkerhetsråd från Kina och Ryssland, är förutsättningarna att sätta press på Al-Assadregimen i det närmaste obefintliga. Därför måste ansträngningarna att övertyga dessa två länder om behovet av sanktioner mot Syrien fortsätta.
Ett första steg i en fredsprocess måste vara ett omedelbart eldupphör i striderna mellan regimen och rebellerna. Regimen måste upphöra med övergreppen och attackerna mot civilbefolkningen, och rebellerna lägger ner sina vapen. Först då kan man inleda förhandlingar mellan regimen och rebellerna kring en demokratiseringsprocess i landet.
Per Jönsson, redaktör hos Utrikespolitiska institutet, ger i en debattartikel en klarsynt analys av vad som krävs för att få igång en fredsprocess i Syrien. Jönsson konstaterar: "Nu har Annan börjat tala klarspråk om vad som konkret ska till för att få fred i Syrien. För det första måste USA, Turkiet och Saudiarabien upphöra att stödja väpnade syriska rebellgrupper. ... Sluta upp med att underblåsa det väpnade upproret i Syrien! - det är alltså Kofi Annans kärva budskap till Washington, Riyad och Ankara. En rätt rimlig uppmaning med tanke på att gerillan utgörs av en disparat samling avhoppade officerare, klanmiliser och islamistiska ’gudskrigare’ från när och fjärran - i skarp kontrast till de långt fler fredliga demokrati- och frihetsaktivister som hoppats på en ’arabisk vår’ även i Syrien."
Situationen i landet kompliceras dessutom av att kampen inte främst står mellan Al-Assadregimen och den demokratiska oppositionen, utan att kampen står mellan Al-Assads regim och ett väpnat uppror som främst stöds av en annan blodbesudlad regim, nämligen den Saudiarabiska. Det är därför troligt att kampen blir både blodig och långvarig, och knappast kommer att leda till demokrati eller frihet för det syriska folket. Al-Assad har nämligen stark uppbackning av krafter som knappast accepterar den maktförändring som skulle kunna uppstå om Al-Assadregimen skulle ersättas av en regim med nära band till Saudiarabien och därmed öka det saudiska inflytandet i regionen på bekostnad av det iranska inflytandet, och därmed också att USA:s inflytande skulle öka samtidigt som det ryska inflytandet skulle minska. Kampen om makten i Syrien handlar alltså om ett maktspel på en betydligt högre nivå än den syriska. Den handlar i grunden om kontrollen över det så viktiga västasiska området.
Den ende som sitter på nyckeln till en lösning i Syrien är Bashar Al-Assad själv. Han borde inse att det bästa vore att omgående inleda en fredsprocess i landet som kan ge lugn och ro nog för en demokratisering av landet. Tyvärr verkar Al-Assad inte inse det. Därför kommer nog striderna att trappas upp allt mer i Syrien, och som vanligt är det civilbefolkningen som får betala priset.