Slutet av sommaren är för de flesta en vemodig tid. Semesterdagarna sinar och midnattssolen försvinner. Jag jublar snarare. Tar på mig stövlar för att trampa ut i skogen efter svamp bär och annat gott som mognat till sig under varma sommardagar. Tack allemansrätten för det. Att få röra sig fritt, plocka bär på annans mark och ta i land med båten på en strand är nämligen i andra länder inte tillåtet som i Sverige. Men nu ses den svenska allemansrätten över.
Naturvårdsverket fick i juni uppdraget att identifiera konflikter som rör allemansrätten och föreslå ändringar. Den största konfliktlinjen är den mellan allmänhetens intresse och den privata äganderätten. Här står de privata markägarna på ena sidan och turistnäringen och bärplockarna på andra sidan. Den förste vill få möjlighet att ta ut ersättning för kommersiell verksamhet på sin mark medan den andra vill kunna nyttja naturen fritt.
Frågan är problematiskt för att det handlar om gränsdragning. Var ska gränsen gå för vad som ska räknas som kommersiell verksamhet? Finns det någon gräns för vad som är en inskränkning i allemansrätten? Just den senaste frågan är allra viktigast att inte tumma på.
Jag själv är uppväxt i naturen och hittar stigarna, känner igen väderförändringar och vet vart man hittar vattendrag och bärställen. Men för den som inte gör det är det inte lika självklart att ge sig in i skogen ensam. Att då medverka i en guidad tur är för många enda möjligheten att se den svenska naturen. I Dagens Nyheter citeras miljöminister Andreas Carlgren (C) som säger att det i dagsläget är möjligt för kommersiella verksamheter att utnyttja andras marker och slita ner naturen. Han vill därför begränsa allemansrätten och öka möjligheten för markägaren att ta ut avgifter. Vilken skulle leda till att färre får möjlighet att vistas i naturen.
För politikområden där det finns liknande konflikter mellan privat äganderätt och allmänhetens intresse kan man se en förskjutning mot att det förra får ökat fokus i lagstiftningen. När strandskyddet reformerades för något år sedan lyftes äganderätten fram ytterligare. Kommuner har nu ökade möjligheter att ge dispens från strandskyddsregler och tillåta byggen där det tidigare inte var tillåtet. Rätten att beträda och vistas på våra stränder minskas därmed för allmänheten. Samma förskjutning mot ökad äganderätt sker inom skogspolitiken. Där får miljön stå tillbaka till förmån för skogsägarnas intressen. I vår sände P1:s program Kaliber ett avslöjande om den svenska skogsindustrin. Över 37 procent av alla avverkning nådde inte upp till lagens krav på miljöhänsyn.
Det är möjligt att det finns ett behov av att ta fram ytterligare lagmedel för att kunna stävja slitage eller kanske rent utav förstörelse på annans mark. Förhoppningsvis är det vad utredningen kommer att peka på när den är klar. Men jag hoppas att lagändringarna inte kommer att ge privata markägare möjlighet att ta ut generella avgifter för nyttjandet av naturen. Att vistas i naturen är nämligen något som i allra högsta grad ligger i allmänhetens intresse, oavsett om man ensam vandrar ut i naturen eller gör det i en guidad grupp. Men frågan handlar om vart man vill lägga sitt fokus. Vår nuvarande borgerliga regering har ett tydligt ideologisk intresse i att värna privat ägande vilket också avspeglas i den förda politiken. En lagändring som ökar den privata markägarens rättigheter skulle vara ett hårt slag mot allmänhetens rätt att vistas i naturen.