Det mest tacksamma är att klanka ner på fattiga människor. För fattiga människor har mindre makt och inflytande och kommer aldrig att protestera så som överklassen gör när det går dem emot. Ännu tacksammare är det att inte prioritera fattiga människor som bor i fattiga länder. För de har en nästintill obefintlig makt.
Senaste tiden har det varit häxjakt i biståndsfrågan. En jakt som pågår ungefär varje gång det sker en humanitär katastrof eller efter ett krig har härjat något land till oigenkännlighet. Då dras hela biståndsverksamheten över en kam. I förra veckans dokumentär "Vem bryr sig om Somalia?" på SVT får vi lära oss att det inte är någon idé att lägga pengar i insamlingsbössorna. De hamnar ändå i fel händer. Veckan innan visar Aktuellt några afrikanska proffstyckare i kostym som säger att allt biståndet till Afrika borde upphöra. Han menar att Afrika behöver lära sig att klara sig själva.
Ingen jag träffar som jobbar med folkrörelsebistånd verkar tänka att afrikanerna inte klarar sig själva. De som istället vill dra in biståndet är de som redan har råd att bygga palats och åka på internationella representationsresor. Ofta har de kostym när de säger "Nä nu tar vi och satsar på näringslivet istället och struntar i de här folkrörelserna som ändå bara ska ha demokrati". Så fort en krona kommer bort i Afrika säger de direkt "Vad var det jag sa!".
Tyvärr får sällan de fattiga människorna chansen att säga "vad var det vi sa", när makthavarna ökar klassklyftorna och minskar demokratin i utvecklingsländerna. Speciellt inte när det görs på behörigt avstånd genom att bygga en vapenfabrik i Saudiarabien eller öka på jordbruksstödet så att hela den afrikanska jordbruksmarknaden slås ut och folk svälter ihjäl och dör. Då har Aktuellt stängt av kamerorna och de svenska politikerna är på representationsmiddag.
Idag behöver du vara akademiker och heltidsanställd för att kunna sköta administrationen och uppföljningen av ett biståndsprojekt med stöd till civilsamhället. Lokala organisationer med folkrörelseanknytning har inte samma möjligheter att bedriva samarbetsprojekt längre.
Däremot är det lätt som en plätt att bedriva biståndsverksamhet inom näringslivet. I senaste numret av facktidningen Riksdag & Departement avslöjas att biståndspengar gått direkt från UD till det svenska företaget Sweco utan varje sig budget eller upphandling i utbyte. UD pröjsade 2009 ut 6.3 miljoner kronor till Sweco utan att man visste riktigt till vad. Syftet med projektet var att bygga ett pumpkraftverk i Lesotho.
"Målet för det svenska biståndet är att skapa förutsättningar för fattiga människor att förbättra sina levnadsvillkor", så står det på regeringens hemsida. Problemet i de afrikanska länderna är inte att det inte finns några förutsättningar i form av resurser. Tillväxten är snabb och den extrema fattigdomen har halverats totalt sett sedan millenniemålen sattes upp. Problemet är att resurser och makt inte fördelas. Det här är svårt för proffstyckaren i kostym att förstå eftersom att det är han som har makten och resurserna. Därför vore det fint om biståndspengarna gick till civilsamhället så att afrikanska medborgare kan kräva demokrati och rättigheter. Det klarar de nämligen jättebra själva om vi slutar sabba för dem hela tiden.