700 spänn mer för ett toscanskt skrovmål
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Det är inte ägaren, matextremisten Marco, som höjt priserna, utan en allt uslare svensk krona som gör det dyrare för oss svenskar utomlands. Men kanske vet den svenska regeringen vad den gör när den dumpar kronan. Statsminister Fredrik Reinfeldt har ju uppmanat oss att köpa svenska tjänster och inte vräka iväg våra slantar till kineser och andra prylproducerande utlänningar.
Tankebanan säger en del om de lösningar på krisen som politikerna försöker lansera. Det ena fiffiga förslaget efter det andra presenteras.
"Vad ska världen göra för att ta sig ur svackan? ", skriver Aftonbladet.
Och svaret på frågan, lösningen på svackan, hämtar Aftonbladet ur historien: det krävs ett nytt New Deal igen.
New Deal var en massiv satsning på statliga projekt som genomfördes på trettiotalet för att lyfta den amerikanska ekonomin. Den genomfördes av president Franklin Roosevelt, men hade också avläggare i andra länder, som exempelvis Sverige. Det var också denna metod som användes av Hitler och Mussolini för att få Tyskland och Italien på fötter.
Aftonbladet är inte ensam om sin nostalgiska analys. Många andra tänker sig att vi nu under ledning av Jesusgestalten Barack Obama, likt våra förfäder, åter ska resa oss ur eländet. Med bestämda politiska pekpinnar kan vi ta oss ur jämmerdalen mot ljusare tider.
Om det funkade för farfar, då funkar det väl för oss?
Drömmen om att krisen ska skapa ett nytt New Deal, och därmed återuppfinna en välfärdsstat som tar kommandot över samhällsutvecklingen är en återkomst för efterkrigsmyten - föreställningen om att politiken kan bestämma hur framtiden ska se ut.
Från övertro på marknaderna till övertro på politiken alltså.
Och det finns dessutom flera skillnader mellan nu och trettiotalet.
För det första är det problem vi har framför oss inte en lågkonjunktur utan en strukturkris. Världens ekonomiska geografi förändras. Den gamla ekonomin, framför allt i Europa och USA, är på väg att bli frånsprungen av den nya ekonomin, som finns framför allt i Asien.
Vi har inte så många historiska exempel på att ett näringsliv klarar av att sadla om. Risken finns att alla de politiska krafter som nu samlas med motivet att vi ska "ta oss ur svackan" i själva verket kommer att inriktas på att rädda den gamla ekonomin kvar ett tag till.
New Deal-projekten byggde dessutom på en tid när några stora företag och fackliga organisationer hade ett fast grepp om det nationella näringslivet. Och staten hade auktoritet, med maktmedel i ryggen och en stark nationell berättelse som medborgarna slöt upp bakom. Inget av detta finns i dag.
Försöken att använda nationella argument som statsministern gjort - alltså "Köp Svenskt!" - är bara en första indikation om hur valserna kommer att gå framöver när krisen börjar kännas in på skinnet. Och förra gången avlöstes New Deal av ett stort världskrig, vilket naturligtvis inte alla som drömmer om statens kommando över samhällsutvecklingen vill låtsas om.
Min gissning är att jag nog får räkna med att pröjsa 700 spänn mer för ett toscanskt skrovmål. Om jag nu törs trotsa statsministern och åka utanför Sveriges gränser.