De senaste åren har jämställdhetsfrågorna kommit att hamna i skymundan i svensk politik. Detta efter att under decennier ha stått högt upp på den politiska agendan. Ett av de återkommande diskussionsämnena har varit de ojämlika lönerna och de faktorer som bidrar till det lönegap som finns mellan män och kvinnor. Trots detta har knappt något hänt. Lönegapet mellan män och kvinnor har närmast varit konstant över tid.
Att denna löneskillnad består handlar inte om att enskilda arbetsgivare diskriminerar kvinnor lönemässigt utan mer om de rådande strukturerna på vår arbetsmarknad. Kvinnodominerade sektorer har rent generellt ett lägre löneläge än mansdominerade.
Att tro att sådana löneskillnader ska kunna åtgärdas genom avtalsrörelser är närmast naivt.För även om de fackliga organisationerna skulle få igenom sina krav på jämställdhetspotter rakt av skulle det ta oerhört många årtionden innan lönegapet elimineras. Det handlar i stället om att vi måste ta oss en ordentlig funderare på hur vi värderar olika yrken gentemot varandra. Så länge det exempelvis är givet att handelsanställda värderas lägre än de verkstadsanställda så kommer lönegapet mellan män och kvinnor att bestå.
Nu är det säkert många som sitter och mumlar vid frukostbordet om att det är självklart att det måste finnas löneskillnader mellan olika yrken. Det ifrågasätter jag inte heller. Men det kan inte vara så att det arbete som utförs inom kvinnodominerade sektorer i vårt samhälle är så mycket mindre värt än det som utförs i mansdominerade sektorer att det motiverar att kvinnorna ska ha sjuttio miljarder kronor mindre i det samlade lönekuvertet än vad de skulle ha haft om de varit män.
För genomsnittskvinnan i vårt land handlar det om nästan 53 000 kronor om år. Under ett fyrtioårigt arbetsliv innebär det att hennes livslön är drygt två miljoner kronor lägre än vad livslönen för genomsnittsmannen. Detta kommer naturligtvis också att synas i pensionskuvertet under återstoden av livet när hon går i pension.
I Sverige är lönebildningen en fråga för arbetsmarknadens parter. Det är fackliga organisationer och arbetsgivare som ska sköta denna utan inblandning från statsmaktens sida. Men kommer arbetsmarknadens parter att klara av att lösa detta samhällsproblem. Knappast. Arbetsgivarparten förnekar ju i grunden att problemet finns. Vid ett seminarium kring lönebildningen som hölls under Almedalsveckan på Gotland, som ledarsidan tidigare behandlat, förfäktade ledande arbetsgivarföreträdare närmast tanken att kvinnorna har sig själva att skylla eftersom de väljer att arbeta inom yrken som är lågt värderade lönemässigt.
I andra sammanhang har arbetsgivarföreträdare hävdat att lösningen på könsmässiga löneskillnader står att finna i omfattande privatiseringar och konkurrensutsättning av den offentliga sektorn. Men i och med att arbetsgivarsidan anser att det löneläge som råder i olika branscher ska vara ett uttryck för bärkraften i just denna bransch. Tänker man så kommer löneskillnaderna alltmer att skrivas i sten.
Inte heller på den fackliga sidan finns det i grunden en samsyn kring att kvinnodominerade yrken rent generellt är undervärderade. Unionens förhandlingschef Niklas Hjert har offentligt uttryckt att han inte kan säga till sina medlemmar att de ska avstå löneökningar för att kvinnorna ska komma ikapp.
Om nu inte statsmakten ska lägga sig i lönebildningen, arbetsgivarsidan inte ser problemet och den fackliga rörelsen inte kan kraftsamla för att eliminera de diskriminerande strukturer som finns, blir frågan som dröjer sig kvar: Hur ska vi då eliminera de strukturer som gör att kvinnornas arbetsinsats på den svenska arbetsmarknaden undervärderas med sjuttio miljarder kronor per år?