Utanför dörrarna blåser det lite lätta vindar. Det är inte alls så kallt som man kan tro, molnen ligger lite som ett dis på himlen. Det är den 20 november 1989. FN har precis sagt ja till en konvention, en konvention som många länder ställer sig bakom och skriver under, men dock inte alla. Det är en konvention som ger barn rätt till de mänskliga rättigheterna, utifrån ett barnperspektiv. Det är barnkonventionen som FN tog beslut om den 20 november 1989.
Jag är glad över att Sverige var ett av de länder i världen som var först med att skriva under denna konvention. Jag är glad över att Sverige tog barnens situation på allvar. För i och med att Sverige skrev under har vi nu lovat våra barn en trygghet. Våra politiker i riksdagen, i kommunerna, i landstinget och framförallt politikerna i regeringen har nu lovat att alla beslut som gäller barn, skall tas med ett perspektiv där barnens bästa är i fokus. Visst låter det fantastiskt?
I ord och i teorin kan väl ingen säga att det var fel att skriva under detta regelverk kring hur barnens rättigheter skall gälla och tas hänsyn till. Men tittar vi istället till praktiken och verkligenheten så undrar jag hur mycket detta beslut faktiskt betyder för våra beslutsfattare.
I dag, i Sverige lever mer än
220 000 barn i fattigdom. Det är
220 000 barn för mycket! Det är mer än en tiondel av alla barn i Sverige. Mer än en tiondel som aldrig får följa med på klassresan, som inte har råd med fritidsaktiviteter, som knappt har mat på sitt bord när de kommer hem.
Att växa upp som fattig i Sverige kan inte jämföras med att växa upp som fattig i Uganda eller Indien. Fattigdom är ett relativt begrepp som visar sig olika i olika länder. Men hur man väljer att definiera ordet fattigdom är inte det som är viktigast. Det viktigaste är väl att inget barn, oavsett föräldrarnas ekonomiska situation, diskrimineras och behandlas annorlunda.
Där har våra politiker en stor uppgift. De måste börja ta barnfattigdomen på allvar. De måste se över situationen och göra en analys över hur barnfattigdomen ser ut i just deras kommuner. För barnen är kommunernas framtid och vad händer om man inte satsar på den?
Jag hoppas att politikerna inser att detta är något som man måste satsa på, det här måste få kosta pengar. Det kanske handlar om att göra entrén till badanläggningen gratis för barn och unga upp till 18 år, det kanske handlar om att erbjuda barnomsorg även på obekväma arbetstider eller erbjuda sommaraktiviteter för de som inte har möjlighet att åka på någon semester. Men börja med att göra skolan helt avgiftsfri! För även om en del tycker att 50 kronor till en insamling för klasskassan är en obetydlig summa kan det för någon annan vara en middag för familjen eller inträde till badanläggningen i kommunen.
Tittar man på dessa förslag så inser man att det inte alls behöver handla om speciellt stora summor pengar. Framförallt när man ser till den ännu större budgeten som kommunerna faktiskt har och när man ser den investering som det faktiskt blir för framtiden.
Vi har skrivit under barnkonventionen. Vi har skrivit under och sagt att vi skall följa dess regler. Då ska vi också göra det!