Ylva Johansson, ex-kommunisten som blev socialdemokratisk minister, meddelade häromdagen att hon vill vara med och leda det socialdemokratiska partiet. I intervjuer har hon utvecklat sitt ställningstagande genom att säga att hon är beredd att ställa upp i den ledarfunktion som valberedningen finner lämpligast för henne. Trots detta kan inte hennes utspel tolkas på annat sätt än att hon är beredd att ställa upp som partiledare för det socialdemokratiska partiet.
Det är välkommet att någon framstående socialdemokrat bryter det dödläge som uppstått efter Mona Sahlins avgångsbesked. Ylva Johansson har på detta sätt öppnat dörren för att fler kandidater öppet ska kunna anmäla intresse för ledartröjan i partiet. Det ska hon ha all heder för. Det behövdes att någon tog första steget, och man kan bara hoppas att fler går i hennes fotspår. Att lägga hela makten i valberedningens händer leder i längden inte till något gott, och ger också partiledaren en svagare position än vad som behövs. Det om något visar exemplet Mona Sahlin. En partiledare som väljs i en öppen demokratisk process där flera kandidater ställs mot varandra får en starkare förankring än den som utses i en intern och sluten process.
Om Ylva Johansson är den rätte att leda Socialdemokraterna till revansch står skrivet i stjärnorna. Hon har visserligen den erfarenhet som behövs, och har en gedigen kompetens och ett modernt och kraftfullt ledarskap. Men som hon själv sagt så saknar hon den lyskraft som en partiledare behöver. Men i jämförelse med Sven-Erik Österberg, Pär Nuder och Thomas Östros framstår hon närmast som en supernova i ljusstyrka, så hon är absolut inte uträknad på förhand. Det som talar mest mot henne är hennes förflutna i Vänsterpartiet Kommunisterna. Väljarnas misstroende mot Vänsterpartiets medverkan i den rödgröna koalitionen var stort, och frågan är ju om samma misstänksamhet från väljarna skulle drabba ex-VPK:aren Ylva Johansson.
Man får hoppas att fler kandidater nu vågar anmäla sitt intresse för ledarpositionerna inom socialdemokratin. Därför uppmanar jag Mikael Damberg, Veronica Palm, Åsa Westlund, Anneli Hulthén, Leif Pagrotsky, Anders Lago och alla andra lämpliga kandidater att ta ett steg framåt och säga som Ylva Johansson: Ja, jag är beredd att ta på mig en av ledartröjorna!