Det är 130 dagar till valet den 14 september. Den som påstår att valtemperaturen redan är på topp befinner sig på en annan planet, men kraftansträngningar görs om inte annat med inriktning på EU-valet den 25 maj.
Söndagens partiledardebatt handlade inte så mycket om EU som det kommande svenska riksdagsvalet. Annat var inte heller att vänta.
Positionerna var från början låsta. Utrymmet för ”felsägningar”
marginella. Så något förutsägbart och tråkigt blev det om än med några ljuspunkter.
Jobben, rättvisa och välfärd är och blir huvudinriktningen för den rödgröna valrörelsen. Det gäller att mobilisera de tveksamma väljarna så att de inte stannar hemma på sofflocket i september. Det gäller framförallt de socialdemokratiska sympatisörerna.
Sedan gäller det för de rödgröna att tydligt visa att det finns ideologiska skillnaderna mellan den egna politiken och högeralliansens systemskiftespolitik. Fredrik Reinfeldt och hans högerallians anstränger sig för att framställa sin politik som både rättvis och jämställd. Skrapar man på ytan är det förstås bara tomt prat.
I partiledardebatten försökte de borgerliga partiledarna att med all kraft torgföra samarbetsproblemen på vänsterkanten. Helt utan bevis förstås. Ett typiskt sådant inlägg kom från Jan Björklund som påstod att det råder nära nog fullständigt kaos inom oppositionen. Björklund är tydligen helt omedveten om att den rödgröna partierna utklassar högerregeringen med tvåsiffriga tal i de allra färskaste opinionsmätningarna.
Vad debatten klart visade vara att vi, trots så många antydningar om motsatsen, har två tydliga alternativ som står emot varandra och att det råder en klar ideologisk skiljelinje mellan de bägge blockens syn på hur det framtida Sverige ska styras.
De nya Moderaterna speglar sig dessutom alltför mycket i socialdemokratin. Ständigt refereras till Socialdemokraterna och på olika sätt försöker Reinfeldt lägga sig så nära S-politiken som möjligt. Men den ryggsäck av klassisk högerpolitik och elittänkande som moderaterna har i bagaget, blir trovärdigheten för en sådan politik naturligtvis låg. Något som Stefan Löfven kan spela på när valrörelsen nu blir hetare.
Frågan är om Reinfeldt tog så många poäng i debatten. Tillsammans med sina borgerliga kolleger står han tomhänt vad gäller förslag som snabbt skulle kunna pressa ner dagens höga arbetslöshetssiffror. Att ge företagen större fördelar, att sänka arbetsgivaravgifter och försämra villkoren för löntagarna både vad gäller a-kassa och arbetsrätt är knappast heller något som stått på svenska folkets önskelista.
Fredrik Reinfeldt säger sig rest land och rike runt för att lyssna på ”folket”. Den politik alliansregeringen just nu står för tyder på att han måste vara helt tondöv. Han har tydligen inte hört det missnöje som allt fler medborgare ger uttryck för i sin oro för jobben och välfärden.
Idag verkar det som om den underliggande tanken hos många borgerliga politiker, inte bara hos moderaterna, är att om man ger den rike mer pengar blir han duktigare. Något som hela samhället vinner på. Ger man däremot hygglig a-kassa och och en bra sjukpenning till den som haft otur i samhällsspelet blir han bara lat.
För hur ofta får vi inte höra att det krävs ”strukturreformer” och systemskifte i välfärden. I verkligheten strävar man då efter att i den egna girighetens namn öka de klassklyftor som blivit så tydliga under åren med högern vid makten.