Det parlamentariska läget i den svenska riksdagen är ingen önskedröm för något av de politiska blocken. Det saknas en tydlig majoritet i riksdagen så länge ingen vill göra sig beroende av stöd från Sverigedemokraterna eller är beredda att bryta upp blockpolitiken och samarbeta över blockgränsen. För att kunna hantera situationen som den ser ut idag slöt de båda blocken den så kallade Decemberöverenskommelsen som i praktiken innebär att man konstruerar en fiktiv majoritet i den svenska riksdagen i budgetfrågor genom att exkludera Sverigedemokraterna från inflytande i budgetprocessen. I och med detta får det rödgröna blocket möjlighet att genomföra sin ekonomiska politik då det rödgröna blocket är större än de fyra allianspartierna.
Decemberöverenskommelsen kritiseras från olika för att vara odemokratisk då den de facto sätter de verkliga parlamentariska förhållandena ur spel när man sätter Sverigedemokraterna på utvisningsbänken. SD missar inget tillfälle att på peka detta. Internt inom Moderaterna ifrågasätts överenskommelsen mer utifrån perspektivet att Moderaterna frivilligt sätter sig på avbytarbänken och avstår från en chans att förverkliga borgerlig politik genom att avstå från att nyttja den borgerliga majoritet som finns i riksdagen – om Sverigedemokraterna räknas in i det borgerliga regeringsunderlaget.
Hursomhelst reglerar Decemberöverenskommelsen enbart budgetrelaterade frågor. Detta har den rödgröna regeringen gång på gång fått uppleva när icke budgetrelaterade frågor behandlats i kammaren. Frustrationen över att de fem oppositionspartierna allt oftare gör gemensam sak i kammaren och röstar fram tillkännagivanden kring vad regeringen ska göra är stor. Sånt är livet när det är så att Alliansen tillsammans med Sverigedemokraterna är större än vad regeringen och Västerpartiet är tillsammans.
Den rödgröna samarbetsregeringen är, även om Vänsterpartiet inkluderas i regeringsunderlaget, i minoritet i riksdagen och det innebär att oppositionen i varje läge kan köra över regeringen och kräva att regeringen genomför oppositionens politik. För en minoritetsregering finns det bara tre alternativa sätt att agera; 1) Att låtsas som om det regnar och låta oppositionen köra över en närhelst de vill, 2) Att förhandla med oppositionen i syfte att skapa en blocköverskridande majoritet i frågor som är viktiga för regeringen att få gehör för eller 3) Att acceptera att man inte har ett parlamentariskt underlag som gör det möjligt att regera och därmed kasta in handduken och avgå.
Regeringen Löfven har hittills, förutom vad gäller budgetfrågorna, valt att agera i huvudsak i enlighet med den första principen. Samtidigt blir man uppenbarligen irriterade av att oppositionen faktiskt nyttjar den majoritet som de besitter. Decemberöverenskommelsen är å andra sidan ett lysande exempel på när man tillämpar linje två och förhandlar över blockgränsen.
Oavsett om oppositionen har all rätt i världen att nyttja sin möjliga majoritet i alla frågor så kan man ställa sig frågan om den borgerliga oppositionen tar ansvar för det svåra parlamentariska läge som landet befinner sig i när man sprutar ut tillkännagivanden till höger och vänster. Deras agerande kan närmast liknas vid att de sitter på en tandemcykel tillsammans med regeringen och regeringen sitter där framme och trampar för att cykeln ska gå framåt samtidigt som man försöker styra i rätt riktning medan oppositionen sitter därbak och bromsar samtidigt som man sitter och ger den som håller i styret order om åt vilket håll man ska svänga. Allt medan man inte är beredd att byta plats med den där framme och ta över styret och börja trampa själv.
När Stefan Löfven beklagar sig över oppositionens minst sagt flitiga användning av tillkännagivande-institutet så svarar moderatledaren Anna Kinberg Batra att Stefan Löfven saknar respekt för Sveriges riksdag då han nonchalerar riksdagens tillkännagivanden. Här har Anna Kinberg Batra en klar poäng i formell mening. Den svenska regeringen ska respektera de beslut som fattas av den svenska riksdagen. Passar inte galoscherna är det bara att ta sin Mats ur skolan och avgå. Är man en minoritetsregering och man upplever att man inte får igenom sin politik är det läge för det.
Samtidigt har Stefan Löfven rätt i sin kritik av oppositionens agerande i den mening att alliansen har låtit det gå inflation i användandet av tillkännagivandena. Det är inte precis så att tillkännagivandena kommit i de riktigt stora och avgörande frågorna. Till och med Expressens ledarsida har reagerat på att oppositionen verkar använda tillkännagivandena för att jäklas med regeringen. Analysen från ledarskribentens sida är att detta är ett sätt att hantera den opposition mot Decemberöverenskommelsens som framförallt finns inom de moderata leden. Man vill med skärpa inpränta att regeringen faktiskt sitter på nåder.
Det etiska problem som uppstår för Moderaterna och de övriga allianspartierna är att deras hållning till användandet av tillkännagivanden måste bygga på att de fyra allianspartierna är beredda att ta över och regera med stöd av Sverigedemokraterna om Stefan Löfven kommer fram till den slutsatsen att det är ohållbart att fortsätta regera landet.
För Stefan Löfvens del är det problematiskt att gnälla över oppositionens agerande så länge han inte själv aktivt arbetar för att bryta upp den låsta situationen i riksdagen. Så länge den rödgröna regeringen fortsätter att agera som om de hade egen majoritet kommer oppositionen att gång på gång samla majoritet mot regeringspolitiken. Så länge man gör så är det bara att acceptera floden av tillkännagivanden. Sånt är livet i minoritet.