Äntligen jagas storfuskarna
SKATTJAKT. OECD bedriver ett målmedvetet och framgångsrikt arbete för att minska antalet länder som erbjuder skydd för skattesmitare. Den svenska regeringen visar dock lamt intresse för jakten på storfuskarna.
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Zumwinkel var det första offret för det stora skattetillslaget byggt på uppgifter från Liechtenstein.
Flera hundra rika tyskar misstänks i dag för skattebrott. Skräckslagna ännu inte upptäckta skattesmitare har frivilligt erkänt odeklarerade tillgångar.
Även i Sverige lär telefonerna gått varma hos
skattejuristerna sedan Skatteverket avslöjat att också undangömda svenska pengar jagas i Liechtenstein. Liechtenstein-affären är mer än en enstaka spektakulär händelse.
Vad vi ser är ett trendbrott i synen på skattefusk via hemliga konton i utlandet. Tidigare har det i vissa kretsar varit nästan legitimt att inte göra rätt för sig och smita undan skatten. De har till och med beskrivits som någon sorts beundransvärt ideologiskt ställningstagande.
I själva verket är det ju bara fråga om rika personer som brottsligt tillskansar sig ännu mer pengar.
Sedan tiotalet år tillbaka driver OECD ett målmedvetet arbete för att minska antalet länder som erbjuder skydd för skattesmitare. Det arbetet har glädjande nog varit framgångsrikt.
Den stora vändpunkten kom 11 september 2001. Innan dess var USA måttligt intresserat av pengar undanstoppade i skumma bankvalv.
När kampen mot terrorismen överordnades allt annat blev det plötsligt väldigt viktigt att veta vem eller vilka som gömde pengar i skydd av banksekretessen. Även terroristerna kunde ju tänkas utnyttja skumrasket.
Därmed jämnades också vägen för krav på insyn och information om skattesmitarkonton.
Ett efter ett har länder som Caymanöarna och Bermuda accepterat minimikrav på öppenhet. I Europa finns numera bara tre länder kvar på svarta listan: Liechtenstein, Andorra och Monaco.
Det tyska tillslaget mot hemliga tillgångar i Liechtenstein har i sig inneburit ett stort steg framåt. Trycket från omvärlden har ökat på de icke samarbetsvilliga länderna.
Aktionen har sannolikt också en starkt återhållande effekt. Vem vågar fuska när banksekretessen inte längre är hundraprocentigt garanterad?
Äntligen jagas storfuskarna. Fast inte i Sverige. Den borgerliga regeringens reaktioner har varit lama och vaga. Regeringen har inte visat något större engagemang för att komma åt skattesmitarna. Ändå handlar det om enorma belopp - 46 miljarder kronor - som Sveriges antas förlora årligen på odeklarerade tillgångar i skattesmitarländerna.
Den svenska regeringen borde vara entusiastisk över att ljuset tränger ner i lichtensteinska och andra mörka bankvalv. Men det verkar inte så.
Istället väljer regeringen att jaga fuskare i socialbidragssystemen. Ett fusk som står för mindre än en tiondel av det belopp som skattesmitarna drar undan.
Det säger egentligen allt.