Mycket tyder i och för sig på att förmögenheterna underskattas i dagens statistik. Men när näringslivets företrädare plötsligt ömmar för jämlikhet då ringer det en klocka hos mig. Varför bryr sig näringslivet om växande förmögenhetsklyftor nu? De som alltid tidigare slagits för ökade inkomstskillnader.
När Fölster utvecklar sitt resonemang visar det sig att det handlar mindre om klyftorna än om skatterna. Han menar att fördelningspolitiken slagit bakut och gjort det omöjligt att bygga upp egna besparingar. Och med ens känner jag igen mig bättre.
Påståendet att Sverige skulle vara minst lika ojämlikt som USA används i första hand för att misskreditera den svenska fördelningspolitiken. Om Svenskt Näringsliv får gehör för sin verklighetsbeskrivning kommer man att säga:
"Varför inte istället pröva en annan modell? Sänk skatterna och låt var och en spara till sina egna behov. Värre kan det ju inte bli eftersom klyftorna redan är lika stora som i USA."
Greppet är en repris på moderaternas arbetsmarknadsstrategi i valrörelsen 2006. Då var steg 1 att tala om en "verklig arbetslöshet" på 1,5 miljon personer. Med hjälp av det gick det sedan lättare att sälja in systemskiftet.
På liknande sätt överdrivs nu sannolikt de svenska förmögenhetsklyftorna i jämförelse med andra länder. Om ojämlikheten mäts med jämförbara siffror tvivlar jag starkt på att gapet mellan de superrika och resten av folket är större i Sverige än i USA. Se bara på inkomstklyftorna. Inkomstojämlikheten är faktiskt 50 procent större i USA än i Sverige.
Men den viktigaste invändningen mot att jämställa Sverige och USA är att förmögenhetsklyftan mellan superrika och resten av befolkningen bara är ett delmått på graden av ojämlikhet i ett samhälle.
Det helt avgörande är skillnaderna i dagliga levnadsvillkor mellan olika grupper. Att alla har tillgång till bra sjukvård, att alla ungdomar går i bra skolor och får en bra utbildning och så vidare
I Sverige betalar vi den välfärden med skatter. I USA måste individen stå för det själv och därför har många heller inte råd.
De stora skillnaderna i levnadsvillkor präglar hela det amerikanska samhället, vilket tonvis med statistik och rapporter vittnar om.
Om Stefan Fölster verkligen vill minska klyftorna mellan fattiga och rika i Sverige borde han först av allt sluta propagera för sänkta skatter.