Vad säger Sicko om Sverige?
VÅRDEN. Ett första principiellt viktigt steg mot ökade marknadsinslag i vården togs i somras då regeringen öppnade för möjligheten att blanda offentligt och privat finansierad vård, när hela sjukhus läggs ut på entreprenad.
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Socialdemokrater varnar för privatiseringar. På den borgerliga kanten värjer man sig frenetiskt mot att paralleller dras mellan USA och Sverige.
"Sicko har inget med oss att göra. I Sverige är alla överens om offentligt finansierad vård som ska ges efter behov", sa socialminister Göran Hägglund.
I en helsidesartikel i Dagens Nyheter (17/10) gick Peter Wolodarski till storms mot filmen och beskrev den som grovt osaklig.
Reaktionerna avslöjar att borgerligheten är livrädd för att Sickos starkt negativa bild av privata vårdsystem ska smitta av sig på opinionen i Sverige.
Har Sicko då något att säga oss i Sverige om vår egen sjukvård? Filmen ger onekligen en ensidigt negativ bild av amerikansk sjukvård och hyllar okritiskt offentlig europeisk vård.
Men den är långt ifrån ointressant för den svenska sjukvårdsdebatten. För även om både amerikansk och svensk sjukvård har sina förtjänster och brister, så är det frapperande hur dyrt och orättvist det privatdominerade amerikanska systemet är. Och hur jämförelsevis dåliga resultat det uppnår när det gäller hälsan för hela befolkningen.
Men i Sverige pläderar väl ingen för privat vård? Nej, någon öppen argumentation förs inte. Men ett första principiellt viktigt steg mot ökade marknadsinslag i vården togs redan i somras då regeringen öppnade för möjligheten att blanda offentlig och privat finansierad vård när hela sjukhus läggs ut på entreprenad.
Redan i dag finns 300 000 privat sjukförsäkrade i landet. Regeringsbeslutet innebär att den gräddfilen breddas. Ett sakta framväxande två-kösystem blir ännu mer etablerat. Offentliga patienter riskerar att hamna i strykklass.
Eftersom behoven av vård i princip är obegränsade och resurserna knappa finns egentligen bara två sätt att ransonera tillgången - att låta den som har pengar gå före eller att låta behoven styra.
Det kan tyckas vara en enkel sak att välja. Men några självklara lösningar finns inte för att finansiera de stora behov som vi kan se framför oss de närmaste decennierna.
Skattevägen är inte stängd, men har sina begränsningar. Därför måste förmodligen nya grepp tas till för att stärka den gemensamma finansieringen, till exempel att öronmärka en arbetsgivaravgift till vården.
Avvägningen mellan resurser till den tunga vården och enklare åtgärder måste diskuteras. Och hur kan den växande privata efterfrågan på vård och omsorg fås att generera ökade resurser till den offentligt finansierade vården?
Dagens socialdemokratiska nej till privatisering och gräddfiler hos privata entreprenörer är ett tydligt ideologiskt ställningstagande. Men det räcker inte som svar på hur vården ska klaras i framtiden.
Det krävs både mer tänkande och mer nytänkande.