socialdemokraterna, skulle återupprättas.
I regeringsställning har de snarare minskat på friheten och ökat detaljstyrningen, visar en intressant granskning Dagens Samhälle genomfört. En rad statsvetare som intervjuats är eniga; staten släpper aldrig greppet.
Ministrarna vill ha makten över hörnpelarna i samhället: skolan, vården, omsorgen. Vad skulle de annars ha att spela på? Vad skulle Jan Björklund ha varit utan skolan? Nada. Ett praktexempel på statlig styrning i kommunal angelägenhet är, enligt statsvetaren Urban Strandberg, den friskolereform högerregeringen Carl Bildt genomförde. Kommunerna har bara att böja sig och betala, utan insyn i verksamheten.
Och nu säger moderaterna och statsministern nej till Ansvarskommittens förslag om storregioner. Inte överraskande alls eftersom förslaget dels stärker kommunernas självstyre, dels regionernas möjlighet att styra sin utveckling. Styrkan ligger framför allt i att politikerna företräder en större region med ett avsevärt större befolkningsunderlag när de lägger fram sina krav och önskemål till statsmakterna. Det är svårare att avfärda en begäran som fyra län står bakom, än när var och en kommer på audiens.
Att moderaterna och statsministern säger nej till att norrlänen bildar storregion må vara illa, men går väl att till en del komma runt om viljan till samarbete är god. Betydligt allvarligare är att moderaterna och hela regeringen säger nej till Norrbotniabanan. Storregioner i all ära, utan infrastruktur som öppnar upp för att regionen också blir en enhetlig marknad för arbete, utbildning, sjukvård, handel med mera går norrlänen mot en dyster framtid.
Större arbetsmarknader är vad framtidsforskarna betonar som avgörande för regioners överlevnad. Det måste gå att snabbt förflytta människor mellan orterna, annars kommer kommuner och bygder att dö med de gamla, visar SCB:s prognos för landets kommuner fram till 2010. Inte för att det saknas arbete, men för att det saknas arbetskraft.
Persontrafiken framhålls i Banverkets senaste utredning som en överraskande stor sidovinst av Norrbotniabanan som framför allt är avsedd för godstrafik. Företagen i Norrbotten och Västerbotten producerar för export och mängden gods är imponerande, både till volym och värde för hela landet. Beklämmande nog är kunskapen om norra Sverige och dess betydelse för nationens ekonomi inte stort bättre nu, än för 150 år sedan då stambanenätet byggdes.
"Varför ska man lägga ner en massa miljarder på järnvägar i ödebygder där det bara springer renar?" är den slags argument som hörts från både socialdemokratiska och borgerliga opinionsbildare. Norra Sverige bidrar i högsta grad till hela Sveriges välstånd. Nettovärdet av det som exporteras från denna region låg redan 2001 på 75 miljarder kronor.
Tänk om. Tänk litet större. Tänk att enbart värdet på det som produceras längs Norrbotniabanans sträckning från Haparanda till Umeå ligger på 65 miljarder kronor per år. Produktion hela Sverige är beroende av. Kostnaden för banan motsvarar futtiga 16 veckors produktionsvärde. Sätt Norrbotniabanan på spåret. Igen.