Slår mot de svaga
NYFATTIGDOM. Den nya fattigdomen är en realitet. Dagligen påminns vi om de svårigheter som många människor har. Det kan vara den unga mamman som inte har råd att gå till tandläkaren, uteliggaren som ingen bryr sig om eller pensionären som inte får den vård som hans eller hennes behov kräver. Par som varit gifta skiljs åt när kommunens åldringsvård inte räcker till.
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Ändå är det allt för många barn i Sverige som växer upp i fattiga hushåll och med allt vad detta medför av utanförskap, mobbning och social och ekonomisk misär. Barn far illa och har på flera områden inte samma rättigheter som andra barn. Minst 300 000 barn i Sverige lever i ekonomiskt fattiga familjer.
Allt fler barn omhändertas och placeras på institution eller i fosterhem. Under 2005 placerades mer än 20 000 barn och tonåringar i familjehem eller på institution. Mot sådant borde vi ha nolltolerans. Om detta säger den borgerliga regeringen inget. Tystnaden är bedövande. Ett samhälle ska alltid bedömas utifrån hur det behandlar sina mest undansatta. Och det måste vara barnen. Att ta ett sådant ansvar sker inte genom skattesänkningar i nivån tiotals miljarder utan genom riktade insatser mot dem med behov.
Mot borgerlighetens svepande och ihåliga argumentering om skattesänkningar, och den enskildes egna initiativ, som lösningen på alla problem, måste en kraftfullare rättvisepolitik formuleras. Just nu är LO upptaget av den kommande avtalsrörelsen och socialdemokraterna av vem som ska efterträda Göran Persson som partiledare. Rättvisefrågorna ligger i träda. Tyvärr.
Verkligheten talar som så ofta sitt tydliga språk när det gäller trygghet och solidaritet. Det nya klassamhället har blivit synligare. Mest utsatta är ungdomar, invandrare och ensam-föräldrar med barn. I det senare fallet handlar det framförallt om unga kvinnor med barn. Andelen barn som lever i fattiga familjer har ökat. Låglönejobb och deltidsarbete gör att dessa familjer inte sällan hamnar under socialhjälpsnormen.
Det kan förvisso upplevas som om moderaterna i sin nya förpackning, de är ju de som bestämmer i regeringen, är medvetna om problemen. De talar till och med om att det finns klassklyftor i Sverige och säger sig vilja angripa dessa.
Detta kommer från ett parti som i praktisk politik aldrig någonsin brytt sig om de svaga i samhället. Utan konsekvent motarbetat alla reformer som motverkat ojämlikheten.
Vad vi hittills sett av den moderata politiken finns inte en susning om att man ska arbeta för ett rättvisare och jämställdare Sverige. Istället börjar man sin regeringsperiod genom att slå på dem som redan ligger. Samhällsmobbning.
Bakom alla ordridåer finns ingen substans. Det har vi redan hunnit se efter bara några månaders regeringsansvar. Högerpolitiken är tillbaka. Något inlindat i svamlet om det "nya arbetarpartiet" och att skattesänkningarna ska gynna de med de allra lägsta lönerna. Redan har verkligheten hunnit ifatt dessa lögner.
Hela tiden handlar det nämligen om att föra över resurser från de allra svagaste till dem som redan har. När skatterna sänks i den storleksordning som moderaterna föreslår blir det alltid en omfördelning från de allra fattigaste till de allra rikaste. Medborgarna har sedan länge genomskådat det tricket. I dag vet de sämst ställda var de har sina vänner och sina fiender.
För ett rättvist samhälle återstår mycket att göra, men inte med nyliberalt tjafs och med Fredrik Reinfeldts gäng vid rodret.