Skrämmande statsfonder?
BUsINESS. Svenska aktiehandlare och finansaktörer spillde säkert kaffelatte på sina Armani-skjortor när de första gången nåddes av nyheten om Dubai-börsens bud på den svenska börsen, OMX. "Ska shejker styra svenska börsen?!!" Nu har den värsta uppståndelsen lagt sig och affären är på väg att förverkligas.
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
I Storbritannien väckte det starka reaktioner när ett bud på stormarknadskedjan Sainsbury kom från en investeringsfond med bas i oljelandet Qatar.
De yrvakna reaktionerna beror nog mest på ovana. För utländska statskontrollerade fonders uppköp i den rika världen lär fortsätta och gynnar i själva verket både investerare och mottagarländer.
I den senaste tidens finansoro har till exempel kapital från Asien och Mellanöstern kommit som räddande änglar till flera hårt ansatta investmentföretag.
Bakom det här nya fenomenet ligger att oljekapital från Mellanöstern, Ryssland och Norge och stora valutareserver av dollar i Kina och andra asiatiska länder inte längre nöjer sig med ränta på statsobligationer. De vill ha den högre avkastning som aktiemarknad och riskkapitalinvesteringar kan ge.
I den internationella finansjargonen talas om SWF, sovereign wealth funds. Svenska namn som används är statliga investeringsfonder eller statsfonder.
Tillsammans förfogar de här fonderna i dag över motsvarande 15 000 miljarder kronor, vilket skulle räcka för att köpa alla företag på den svenska börsen fyra-fem gånger om! Men redan om åtta år kan summan vara femdubblad.
Storleken är en sak som skrämmer, men lika mycket att ägarna till fonderna är stater, ofta mindre demokratiska sådana.
Ska till exempel kinesiska eller ryska statsfonder få köpa försvarsindustri eller andra strategiskt viktiga företag i USA och EU?
Och om de ska stoppas, hur ska det då motiveras i en värld där kapitalets fria rörlighet närmast blivit en religion?
Att just USA är så känsligt för uppköpsförsök är extra pikant eftersom de stora asiatiska dollartillgångarna uppstått som en följd av gigantiska amerikanska bytesbalansunderskott. Det är den notan USA får betala nu.
Hur oroande är då statsfonder styrda av icke-demokratiska regimer? Ja, eftersom de i första hand är ute efter pengar, så de lär inte vara farligare än andra kapitalister.
Vill ett land av säkerhetsmässiga eller andra skäl begränsa ägandet i vissa företag så kan man naturligtvis göra det. Men det bör i så fall gälla alla utländska investerare.
Vad den yrvakna debatten om SWF egentligen skvallrar om är att tyngdpunkten i den internationella ekonomin sakta men säkert håller på att förflyttas, från Europa och USA till andra delar av världen.
Och det gillar förstås inte de som dominerar världsekonomin i dag.