Historien fick hjärnans arkiv att direkt skicka fram ett inslag från radions satirgrupp "På Håret", en cover på den sorgliga balladen "I en sal på lasarettet". Det var åttital, möjligen början av nittitalet, och det som strömmade ut ur radioapparaten lät så här, vill jag minnas:
"I en sal på lasarettet där det
vita sängar stå,
låg en gumma som var född år 1892.
Så en dag hon frågar läkarn;
säg kan doktorn veta hur
jag har hamnat på
förlossning för en enkel fotfraktur?"
Om det var ont om platser på äldreboenden och brist på vårdplatser på sjukhusen då, har det inte blivit bättre. Det som var ett skämt för femton, tjugo år sedan är verklighet nu. Satirikerna får allt vässa pennan.
Människor, oavsett ålder, betraktas som problem samhället har att hantera. Vad ska vi göra av alla barnen som föddes på nittitalet? Vad ska vi göra av alla fyrtitalister som snart går i pension? Vad ska vi göra av alla gamla som lever allt längre? Vad ska vi göra av alla människor som inte producerar? De olönsamma.
Och ett problem är hon möjligen också, människan, men eftersom hon nu finns och dessutom i så riklig omfattning är det väl lika bra att se henne som en tillgång. Det är ju människans behov som skapar sysselsättning och inkomster i en evig rundgång.BP