Sällskaps- djur en lyxvara?
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Henning Nilssons ärende hade emellertid turen att hamna hos klokt folk i länsrätten i Skåne. Den gick emot socialnämndens beslut och slår fast att det är "skälig levnadsnivå" att 90-åringen får hjälp med sitt sällskapsdjur.
Alla har inte samma lycka med sig. En 92-årig man i Kristianstad ansökte om socialbidrag för att betala någon att ta hand om hans bästa vän och enda sällskap, en hund, när han själv låg på sjukhus. Kommunens avslag överklagades till länsrätten som också sa nej, med följande iskyliga motivering:
"Det har i målet inte framkommit tillräckligt stöd för att anse att omhändertagande av hund ingår i begreppet skälig levnadsnivå".
Fallet har några år på nacken, men det handlar om 2000-talet och inte 1940-talet då en debatt rasade om det rimliga i att människor som hade hund verkligen skulle ha rätt till socialhjälp. Stig Dagerman skrev då så här i en av sina dagsedlar:
"Lagen har sina blottor.
Hund får de fattiga ha.
De kunde väl skaffa sig råttor,
som är skattefria och bra.
Nu sitter folk i små stugor,
med dyrbara hundkreatur,
De kunde väl leka med flugor,
som också är sällskapsdjur."
Människan mår bra till kropp och själ av att ha djur omkring sig.
Även när vi blir gamla, sjuka och gaggiga, förmodligen särskilt då, mår vi gott av att umgås med keliga, lekfulla hundar och katter. Känna en mjuk päls, höra kattens mysiga spinnande och fåglars kvitter. När blir det verklighet på institutionerna i valfrihetens Sverige?BP