Sanningen är det att många av landets poliser känt sig allt mer uppgivna. Alltför många har slutat ta egna initiativ för att bekämpa brott. Effektiviteten är låg.
Hur har det blivit så? Förklaringen kan bland annat sökas i de många organisationsförändringar som skett som ingalunda spetsat polisorganisationen utan tvärtom försämrat motivationen. Lägg till detta dåligt ledarskap och en gammaldags befälsstruktur.
Polisen i dag har en mycket låg uppklaringsprocenten vad gäller anmälda brott. Endast tio procent av brotten passerar igenom rättsmaskineriet och kan sägas vara uppklarade. Motsvarande siffra på 1950-talet låg kring 40 procent.
Sedan dess har självfallet en hel del hänt. Brottsligheten är av en helt annan typ i dag än för femtio år sedan. Brottssyndikat, kriminella mc-gäng och ett utbrett drogmissbruk fanns inte i 1950-talsidyllen.
Polisen kan ändå inte komma ifrån att effektivitet blivit sämre och att uppklaringsprocenten av brott sjunkit till sällsynt låg nivå. I dag avskrivs småbrott för att man ska hinna med de mer allvarliga, men brott i smått, det vi kallar vardagsbrott, är omvälvande för den som drabbas. Då vill man möta en polis, inte en telefonsvarare.
De omorganisationer som gjorts inom polisen har ofta slutat i misslyckanden. De goda intentionerna har förbytts i frustration.
Fungerande organisationer, inom bland annat kriminalpolisen både vad gäller spaning och utredningsarbete har förskingrats. Närpolisen fanns en gång på pappret, men lyser allt mer med sin frånvaro i verkligheten. Inom polisväsendet ökar utredningshögarna liksom långtidssjukskrivningarna.
Leif GW Persson, innehavare av landets enda polisprofessur, menar att mycket av polisens tillkortakommande delvis kan hittas i en usel organisationsstruktur. I förändringsarbetet har dessutom den gamla befälsstrukturen fått följa med. Något som ytterligare lagt locket på för ett effektivare arbete.
För de människor som drabbas av brott, eller upptäcker brott och hör av sig till polisen är det ointressant hur polisens bemanning är organiserad. Det avgörande vid sådana tillfällen är att polisen är tillgänglig och kommer.
Det är självfallet också viktigt att polisen har god bemanning på tider när brotten är som vanligast, det vill säga på nätter och helger. Här finns uppenbara brister i dagens polisorganisation. Och dessa beror inte alltid på att polisen är dåligt bemannad utan på att så många poliser sysslar med sådant som inte hör till den polisiära uppgiften.
Det är i vardagen och i vardagsbrotten som den vanlige medborgaren kommer i kontakt med polisen. Då måste kontakterna fungera. Det får inte vara så att man hänvisas till en röst i en telefonsvarare när man råkar ut för något som man personligen inte bara upplever som kränkande utan också som något som man snabbt vill ha åtgärdat. Folk ska inte behöva känna otrygghet på grund av ett dåligt organiserat polisarbete.
Polisyrket är populärt. Just nu utbildas fler poliser än någonsin tidigare. Det är bra, men samtidigt krävs att den polisorganisation vi redan har får den spets som den saknar. Den nye rikspolischefen får en tuff uppgift.