På spaning efter en ny Wigforss
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Egentligen är det inte så konstigt. Ett regeringsskifte innebär en massa förändringar. Det skördar direkt offer i form av föredettingar som får nervbryt av att sitta som en sketen utskottsordförande när de varit vana att bestämma och ha en omgivning som ligger i framkant och inte går iväg och fikar en halvtimme mitt under brinnande (politiskt) krig. Således avgår sådana som Göran Persson och Ulrika Messing. Bägge förmågor som arbetarrörelsen tycker de kan klara sig utan.
Regeringsskiftet har också indirekt gjort att en del riksdagsledamöter valt att lämna riksdagen. Ett sådant är Carin Jämtin som gick från att vara omdiskuterad som eventuell partiledare för (s) till att bli förste opponent i Stockholm. Vilket i praktiken är finare än att vara ?nästan? partiledare.
Regeringsbildandets tumult kan också sägas ha kostat moderaterna Maria Borelius och Mikael Odenberg deras riksdagsjobb. Detsamma med Johan Forsell som efter ett varv i regeringskansliet försvann in i den moderata riksorganisationens byråkrati.
Det är många moderater på listan. Kan förklaras av att det gick mycket bra för moderaterna som gjorde att fler kom in i riksdagen än vad de förväntat, och att det blev mer ledigt ?hemmavid? än man vågat hoppas på.
Kanske ser vi också en generationsväxling i politiken ? fyrtiotalisterna, ?Jätteproppen Orvar?, börjar flytta på sig. Nu har vi kommunalråd från den första dagisgenerationen. De är födda typ 1970 och börjar redan se ut som tanter och farbröder.
Flera riksdagsledamöter har på så sätt blivit ?borgmästare?, typ Torkild Strandberg i Landskrona (fp) och Peter Danielsson (m) i Helsingborg. Mikael Rosén (m) kanske hade räknat med att få något finare i Stockholm än riksdagsledamot, men när borgerligheten återtog makten hemma i Falun är det sannolikt bättre att vara kung där än mas i Stockholm. Charlotte Nordström (m) ?byter upp sig? också och blir kommunpolitiker.
Alla dessa är sådana som nu överger riksdagen för att istället bli kommunpolitiker. Men om en eller två valperioder kan de komma tillbaka, antingen som ess i riksdagens utskott eller kanske som ministrar.
Ett par avhopp, Peter Althin (kd) och Sebastian Cederschiöld (m), handlar om att den ene har sin karriär bakom sig och den andre sin framför sig . Advokaten Althin vill kanske varva ner lite, och han är samtidigt den ende på listan av avhoppare som har ett ?riktigt jobb? att återvända till. Ynglingen Cederschiöld tillhör den politiska klassen och kan när han vill efterträda mamma i Europaparlamentet.
Vi kan fråga oss vilka av dessa som är politiska begåvningar som ?går förlorade? på grund av avhoppen?
På trettiotalet samlade riksdagen prominenta forskare och samhällsdebattörer som i några fall skulle få Nobelpriset. Makarna Myrdal. Bertil Ohlin. Andra namn vibrerar av intellektuell skärpa och stringent folklighet. Ernst Wigforss. Gunnar Sträng. Arthur Engberg. Gösta Bagge. Östen Undén. Per Albin Hansson. Och så vidare.
Någon som sett någon blivande Nobelpristagare i dagens riksdag? Och vem är den nye Olof Palme? Eller Tage Erlander? Vi får spana vidare. Efter någon som det vibrerar om. Jag tror demokratin behöver en och annan sådan figur på sin sida.
Nu har vi kommunalråd från den första dagisgenerationen.