Målet måste vara en procent
BISTÅND. Biståndsminister Gunilla Carlsson, m, har ställt in sig i raden av borgerliga ministrar som handlar först och frågar sen. Den förra socialdemokratiska regeringen initierade en förändring av den svenska biståndspolitiken. Ett av huvudsyftena var att koncentrera antalet biståndsländer till dem med störst behov.
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Det är knappast någon som sörjer över att länder som Kina och Vietnam avförs från biståndslistan. Båda är länder som har en kraftigt växande ekonomi och som själva kan fördela samhällsekonomin på ett rättvist sätt. Nu finns det andra länder med större behov av hjälp, både ekonomiskt och för att utveckla och stabilisera en ung demokrati, enligt Gunilla Carlsson.
ATT Lyssna till andra tycks inte vara den borgerliga regeringens bästa gren. Därför hamnar man så lätt i konflikt med dem som kanske till och med vet bättre än regeringens experter. Då handlar det om de många organisationer som jobbar på fältet och som på plats upplever hur det svenska biståndet fungerar bäst och kan utvecklas.
Nu finns knappast anledning att i detta tidiga skede, och inför fastställandet av den framtida biståndspolitiken, döma ut Gunilla Carlssons förslag. Förhoppningsvis öppnar hon för en bred debatt och remissomgång för att bland annat lyssna till vad exempelvis Diakonia, Palmecentret, Röda korset och andra biståndsengagerade organisationer anser om den framtida inriktningen av biståndet.
Samtidigt finns anledning till viss oro. Moderata samlingspartiet är det enda partiet i riksdagen som är motståndare till enprocentsmålet i svensk biståndspolitik. Gunilla Carlssons trovärdighet är i och med detta ifrågasatt. Det märkliga är också att hennes huvudbudskap just nu är att minska antalet bidragsländer, men inget sägs om enprocentsmålet och hur mycket Sverige ska satsa på biståndet.
Risken är att lägre kvantitet i biståndet också ger lägre kvalitet. Simsalabim kan det sparas någon eller några extra miljarder i statskassan för att ytterligare berika de svenskar som i moderaternas värld fortsatt ska berikas med nya skattesänkningar. Då på bekostnad av världens allra fattigaste.
En trovärdig och långsiktig solidaritet med de fattiga länderna måste betyda att enprocentsmålet bibehålls. Utan ett klart och tydligt mål för biståndspolitiken fallerar den snart i ett kattrakande om ekonomiska resurser. I ett sådant läge är risken uppenbar att solidariteten dribblas bort.
Därför finns många frågetecken i den länderredovisning som Gunilla Carlsson presenterat. Hon skriver om en biståndspolitik som ska göra nytta där den bäst behövs, men hur ska det gå till och vad ska det få kosta? Osäkerheten är stor och inlyssnandet från biståndsorganisationerna lågt.
Det finns redan tendenser i biståndspolitiken som tyder på att moderaterna gärna vill rucka på enprocentsmålet. Bara detta att Gunilla Carlsson vill styra över biståndspengar till militära engagemang känns märkligt. Ett svenskt militärt engagemang i Kosovo eller Afghanistan ska självfallet inte gå över biståndsbudgeten.
I farans riktning ligger att enprocentsmålet luckras upp. Moderaterna står just nu ensamma i sin iver att göra så, men det skulle inte förvåna om centerledaren Maud Olofsson snart stödjer en sådan politik.
Nyväckta nyliberaler är inte att leka med. Inriktningen av den framtida biståndspolitiken måste bli tydligare.