I många delar av världen hotas människors livsmiljöer och existens. Också Sverige berörs. Torka i söder, mer regn i norr. Det finns positiva inslag. Visst vill vi gärna ha tidigare vårar och längre somrar. Men priset är högt, sett till världen i stort. Och helhetssynen må vara ett måste. Vi är alla med på samma resa.
För att hejda temperaturhöjningen måste vi göra oss kvitt behovet av fossila bränslen och övergå till miljövänligare energikällor. Piteå kommun är, som
Piteå-Tidningen i artikelserier genomlyst, aktuell för Europas största vindkraftspark. Smaka på det. Och lägg till; på kalhyggena i Markbygden.
Där är det tänkt att produceras lika mycket el som från en kärnkraftsreaktor eller sex procent av Sveriges energiproduktion. Förutom vindkraftparken i Markbygden planeras för drygt 130 verk i Piteå skärgård.
I dag står vindkraften för futtiga en procent, men mycket är på gång. Målet är att vindkraften 2020 ska producera
30 TWh el. På drygt tio år ska alltså dagens 800 vindkraftverk utökas till mellan 3 000 och 6 000 verk till land och havs runt om i Sverige.
Flera tusen vindsnurror ska byggas och vara i drift 2020. Med andra ord ska det gå undan i svängarna. För att göra det möjligt har Energimyndigheten lagt förslag om att tämligen radikalt förenkla regelverket. Tillstånden ska fram snabbare och för att göra det möjligt tas vindkraften bort ur förordningen om miljöfarlig verksamhet. Där hör den inte hemma, menar Energimyndigheten. Vindkraften är ren. I princip blir det stopp för överklagningar som kan förskjuta projekt i åratal.
I Piteå kommun råder politisk enighet kring vindkraftsutbyggnaden, även om politikerna har lättare att offentligt bejaka vindkraft i Markbygden än ute i skärgården. Något man kan misstänka beror på att politikerna i Piteå inte lika ofta stöter på Markbygdsbor i butiken och på gatan som stug- och båtägare med anknytning till skärgården. Å andra sidan kan ingen hävda att naturupplevelserna i Markbygden är mindre värda än de i Piteå skärgård.
Protester till trots; räkna med att vindkraftsparkerna förverkligas. För Piteå kommun och de bosatta i byarna i Markbygden gäller det att lägga krut på att få del av investeringarna och exploateringen. På den punkten har befolkningen och bygden stöd av näringsminister Maud Olofsson. Hon tycker att vindkraftsbolagen ska dela med sig. Bra, men helt utan förpliktelse.
Maud Olofsson bör istället säga något om statens ansvar. Staten går inte lottlös. Sveaskog, vars företrädare Domänverket redan tagit för sig genom att skövla skogen i Markbygden, kan inkassera mellan 35 och 70 miljoner kronor per år i arrende för vindkraftverken som placeras på kalhyggena. Detta utan att bolaget investerar en enda krona.
Trots det har Sveaskog inga planer på att dela med sig till byarna. Bolaget har, gubevars, avkastningskrav att leva upp till. Låt gå för det då. Men staten får, och har fått, skatteintäkter från skogsbruket, markarrendet och energin. Använd dem.
Den här gången måste människorna bli delaktiga och känna att de får någonting tillbaka så att byarna ges möjlighet att överleva och utvecklas. Lokalt ägande av vindkraften lär vara säkraste sättet att få del av de pengar den snurrar ihop. Byborna och kommunen får se till att lägga vantarna på Europas största vindkraftpark. Åtminstone en del av den.