Då hade vi kanske en sportslig chans att hinna med dem. Och är det någon månad då vi behöver muntras upp med glöggpartyn och marschaller längs gatorna så är det januari, fakirernas favoritmånad.
I måndags valde jag i alla fall att stanna hemma. Smådugg och halkföre. Och att höra Marita Ulvskog och moderaternas Per Schlingmann munhuggas kändes inte direkt som det mest angelägna att våga lårbenshalsarna för. Det är faktiskt nästan tre år till valet. Och på tre år hinner det hända mycket. Redan ett år med högeralliansen är mycket nog.
Den som till äventyrs tvekat om att det pågår ett systemskifte i landet hade behövt lyssna på Handels förbundsekonom Stefan Carlen som jag gjorde i förrgår kväll. Något glatt adventsbudskap var det definitivt inte. Facket försvagas, välfärden gröps ur och skolor privatiseras, utan att tillstymmelse till motstrategi är i sikte.
Nej, man blev knappast muntrare till sinnes. Snarare späddes eventuell julångest på några grader ytterligare. Men ibland är det nyttigt att i klara verba och nakna siffror få sig klargjort vad som verkligen pågår.
Julångest är jag kanske inte helt fri från. Konstigt nog känner jag däremot varken av någon klimatpanik eller klimatångest. Inte än åtminstone. Det kan säkert skyllas på tilltagande intellektuell lättja. Fast min egen hemsnickrade teori är en annan: Att jag tycker mig ha hört och upplevt alltihop förut.
Minns man femtitalet så var det ju atombomben som skulle ödelägga vårt arma klot den gången. Sen kom sextiotalet med överbefolkningen som hotade. Och så på sjuttiotalet kärnkraften. Den som inte höll med var endera dum eller obotligt förtappad. Och var det inte nyss som det sas att vi gick mot en ny istid? Vårt behov av svartsyn och katastrofprofetior tycks vara evigt. Det är bara själva hoten som växlar.
Förmodligen är det förfärligt politiskt inkorrekt att inte låta sig ryckas med av den klimatvåg som nu plötsligt genomsköljer allt offentligt samtal. Och en klen ursäkt är det säkert också att hänvisa till att jag cyklat och åkt kollektivt långt innan ord som klimatsmart ens var uppfunna, vägrar att ha julgran och är en nästan manisk återanvändare av plastpåsar.
Något plus i kanten för mig skulle det möjligtvis vara att jag är för att höja bensinskatten. Och var det också när kristdemokraterna ville sänka den. Om detta inte ger mig alla synders förlåtelse borde det åtminstone väga upp att jag envisas med att diska under rinnande vatten ibland.
Vad Kristdemokraterna beträffar så börjar väl deras snurrande i energi- och miljöfrågorna snart räcka för att driva en hel vindkraftpark. De får väl döpa den till Alf Svensson.
Veckans skrällar:
koncernen är märkbart skakad.
Mats Rosin