Moderaternas nymornade miljöintresse är positivt med tanke på de allt fler och allt mer skrämmande klimatrapporterna och att moderaterna är det största och mäktigaste partiet i alliansregeringen. Statsministerns lidelse för miljön tycks emellertid vara av det mer introverta slaget. Det har åtminstone inte spillt över till finansdepartementet.
Banverket får inte de pengar som krävs för att inom utsatt tid färdigställa upprustningen av Ådalsbanan. En järnvägsförbindelse mellan Ostkustbanan i Sundsvall och Nyland, nära Kramfors, där Botniabanan upp till Umeå börjar och där Norrbotniabanan ska ta vid.
Banverket vill ha en budget där pengarna fördelas efter investeringsbehov. En framtung budget, eftersom de största och mest kostnadskrävande investeringarna ligger i början av projekten för att efterhand avklinga.
Låter som ett samhällsekonomiskt klokt resonemang, men nationalekonomerna som befolkar finansdepartementet, är inte större visionärer än att de handlägger långsiktiga infrastruktursatsningar, som järnvägar, på samma sätt som ettåriga avskrivningsprojekt eller vilka andra budgetsatsningar som helst.
Följaktligen har regeringen beslutat att smeta ut beslutade medel för exempelvis upprustningen av Ådalsbanan och Haparandabanan lika över alla år. Det innebär, enligt vad PT:s ledaravdelning erfar, att Banverket inte kommer att ha råd att elektrifiera Haparandabanan. Detta alltså på 2000-talet!
Sista pengarna för Ådalsbanan betalas inte ut förrän 2013. Tre år efter att banan skulle ha stått klar att tas i bruk och dockas med Botniabanan. Det strider mot avtalet från 2005 mellan staten och kommunerna Umeå, Nordmaling, Kramfors och Örnsköldsvik där parterna förbinder sig att Ådalsbanan och Botniabanan ska stå färdiga samtidigt, preliminärt augusti 2010.
Så blir det nu inte. Staten, numera företrädd av den borgerliga alliansregeringen, har andra planer. Upprustningen av Ådalsbanan sätts på sparlåga och den färdiga Botniabanan, en statlig investering runt 13 miljarder kronor, får stå där i minst tre år och vänta på att tas i bruk för planerad gods och persontrafik. Och belackarna som hävdat att Botniabanan och Norrbotniabanan är "exempellöst slöseri med statens medel" kan säga att de hade rätt.
Även Norrbottens och Västerbottens basindustrier och övriga näringsliv drabbas. De kommer inte åt stambanan för godstransporter, informerar Elvy Söderström i Botniabanans styrelse.
Om inte regeringen bryr sig om att färdigställa redan långt komna projekt, vilka utsikter har då inte ens påbörjade järnvägsbyggen som Norrbotniabanan? Att kalla dem dystra är en underdrift. Läget torde vara katastrofalt.
Banverkets utredningar visar att kustjärnvägen innebär stora och oväntade vinster på bred front. Miljön avlastas från den enorma mängd utsläpp vägtransporterna innebär, samtidigt som företagen kraftigt att sänka sina kostnader. Kraftigt förkortade restider öppnar nya marknader för arbete och utbildning och norra Sverige kan få behålla den ungdom regionen så väl behöver.
Banverket efterfrågar inte mer pengar totalt till järnvägsprojektet, bara en annan fördelning av utbetalningarna över tid. Det kan inte vara några problem. Staten vadar i pengar. Budgetöverskottet för 2007 beräknas till 112 miljarder kronor och inte en krona i lånebehov. Ett lysande tillfälle att långsiktigt rusta landet för dagens och morgondagens behov. Missa inte det. Bedriv politik, inte fyrkantig byråkrati.