Hungrig drake blir mätt lejon
DRAKEKONOMI. Hotet från den kinesiska draken har varit en återkommande skräckbild i den ekonomiska debatten.De flesta industrijobb skulle till sist försvinna från den gamla industrialiserade världens länder och flyttas ut till Kina, sa de mesta alarmistiska. I dag är den allmänna bilden betydligt mer nyanserad. Vi vet att påståendet om en enastående kinesisk konkurrenskraft är överdrivet.
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Men samtidigt har lönerna i de snabbväxande östra kuststäderna ökat med tvåsiffriga procenttal flera år i rad. Hyrorna för kontorslokaler och industribyggnader skjuter i höjden och driver upp produktionskostnaderna.
Kina erbjuder inte längre de allra lägsta kostnaderna för produktion av textil, kläder och enkla industrivaror, det gör istället länder som
Vietnam, Malaysia och Indonesien.
Och lönen är trots allt bara en faktor i kalkylen. Totalkostnaden beror på mycket annat.
Höga löner i Sverige motsvaras också av
väsentligt högre produktivitet.
Svenska företag som gör sin hemläxa ordentligt finner till sin förvåning att det svenska produktionsalternativet, när allt räknas samman på slutraden, fortfarande är det fördelaktigaste.
Men den kinesiska draken tämjs också av andra förutsättningar. Ju mer Kina växer fram som stor aktör på världsmarknaden desto mer ökar kraven på hur landet ska uppföra sig.
Den kinesiska produktionen har en miljöskuld som inte längre går att blunda för. De kinesiska ledarna predikar budskapet om uthållig produktion, men ute i företagen har man hittills struntat i detta.
När en lång rad miljöskandaler kommer i dagen reagerar omvärlden, men också den inhemska befolkningen, och kräver åtgärder. Krav som innebär ökade produktionskostnader.
En annan skuld är arbetsvillkoren. Kina smiter i dag från en stor del av sitt ansvar när det gäller arbetsmiljö och arbetsvillkor.
Gång på gång konstateras brott mot regler om arbetsmiljö, minimilöner, arbetstider och övertidsersättningar. För att inte tala om det största brottet av alla, att förneka kinesiska löntagare rätten att bilda fristående fackföreningar.
I längden går det inte för företag som producerar i Kina att komma undan omvärldens krav. Vill de sälja sina produkter på en internationell marknad måste de också leva upp till internationella normer för justa arbetsvillkor.
Ett annat problem är balansen mellan produktion för export och inhemsk konsumtion. I dag är sparandet och investeringarna i den kinesiska ekonomin extremt högt.
Dagens kinesiska befolkning får ett alldeles för dåligt utbyte av landets ekonomiska framgångar. Därför ökar kraven på ett större utrymme för privat konsumtion och en förbättrad social välfärd.
Under de kommande decennierna kommer vi säkert att få se hur den hungriga kinesiska draken blir alltmer lik den traditionella industrivärldens mätta lejon.