Trygghet uppfattas som positivt av de allra flesta svenskar. Men i den politiska debatten har en del debattörer velat ge ordet en negativ laddning. De har talat om trygghet som hinder för tillväxt och svenskarna som trygghetsnarkomaner. Ofta är det människor som själva inte behöver oroa sig för sin ekonomiska trygghet.
Att vara flexibel är också i grunden en positiv egenskap. Men när flexibiliteten är en omskrivning för påtvingad anpassning och oönskad omställning då växlar laddningen från plus till minus.
En stor del av den senare tidens arbetsmarknadsdebatt har kretsat kring de här båda begreppen, ofta sammankopplade i ordet "flexicurity" (hälften flexibilitet och hälften trygghet - engelskans security).
I somras föreslog EU-kommissionen att medlemsstaterna skulle enas om gemensamma riktlinjer kring flexicurity.
"Flexicurity-modellen erbjuder viktiga svar på frågan om hur vi ska möta en modern arbetsmarknads utmaningar och samtidigt förbättra tryggheten", skrev EU-kommissionären Vladimir Spidla.
För en tid sedan lyckades också Europafacket och de europeiska arbetsgivarna komma överens om ett gemensamt dokument om flexicurity.
I en del kommentarer efteråt har det tolkats som att facket skulle ha övergivit kravet på trygghet. Så är dock inte alls fallet.
Det parterna enades om var inte ett avtal utan en gemensam analys. I sakfrågorna står man fortfarande lika långt ifrån varandra som tidigare.
Förklaringen till att facket och arbetsgivarna ändå kunnat komma överens om analysen är att båda parter, även löntagarna, har att vinna på att europeiska företag blir mer konkurrenskraftiga. Det avgörande är hur det görs och på vems villkor.
Den närmaste månaden går debatten om EU-kommissionens flexicurityförslag in i ett avgörande skede. Enligt planen ska beslut fattas på toppmötet i december.
Även om medlemsstaterna själva avgör sin arbetsmarknadspolitik spelar EU-riktlinjerna roll. Europafacket och svenska LO anser att kommissionens förslag allmänt sett är alldeles för arbetsgivarvänligt. Mer vikt måste läggas vid jobbkvalitet, trygghet i förändringen och fasta anställningsformer.
En konkret stridsfråga är det mått på stelheten i arbetsrätten som kommissionen vill införa. Detta mått är fyrkantigt och direkt missvisande. Det kan bli ett slagträ för borgerliga partier i den nationella debatten, befarar Europafacket och vill därför ha bort det.
För Sverige är frågan särskilt viktig eftersom vi oförskyllt får dåligt betyg. Många frågor på den svenska arbetsmarknaden avgörs ju med avtal istället för med lagstiftning.
Det är dags för den svenska arbetsrättens förkämpe nr 1, arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin, att visa färg. Säg ifrån i Bryssel!