Borg mörkar de ökade klyftorna
FÖRDELNING. Anders Borg talar ofta om att den bästa fördelningspolitiken är att fler får jobb. Det ligger mycket i det. Men den ökade sysselsättningen förmår inte eliminera effekterna av alliansregeringens orättvisa ekonomiska politik.
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Den bild som finansminister Anders Borg ger är alltså att en viss ökning av inkomstklyftorna korrigeras omgående året därpå.
Borgs beskrivning av verkligheten är problematiskt. Kurvan i finansplanen är visserligen inte fel, men den säger heller inte hela sanningen. Finansministern mörkar de mer frånstötande sidorna av alliansregeringens politik.
Som finansdepartementet själv redovisar i propositionen beror nämligen den förväntade minskningen av inkomstklyftorna 2008 enbart på att kapitalinkomsterna sjunker.
Att kapitalinkomsterna varierar kraftigt mellan åren är inte ovanligt. Vissa år - som IT-bubbleåret 2000 - sköt de i höjden ordentligt för att sedan snabbt dala igen.
Det tvära kasten mellan enskilda år speglar börsklimatet och säger inte mycket om fördelningseffekterna av regeringspolitiken.
En bättre bild av det ges om inkomstskillnaderna redovisas utan kapitalinkomster. Dessa siffror finns också i budgeten, men de vill Anders Borg inte visa i ett diagram. För då spricker den bild som Borg målat upp.
Kurvan över inkomstklyftorna pekar nämligen stadigt uppåt för att 2008 nå den högsta nivå sedan nuvarande mätmetoder började användas.
I finansministerns egen budget finns alltså beviset för att regeringens politik ökar klyftorna till nivåer som vi inte sett i Sverige på flera decennier.
Anders Borg talar ofta om att den bästa fördelningspolitiken är att fler får jobb. Det ligger mycket i det. Men den ökade sysselsättningen förmår inte eliminera effekterna av alliansregeringens orättvisa ekonomiska politik.
Det kan man se på fler uppgifter i regeringens egen budget: Medan den tredjedel av inkomsttagarna som har högst inkomster väntas få en 3-procentig förbättring av standarden 2006-2008 så får tredjedelen med de lägsta inkomsterna i genomsnitt nöja sig med 0,5 procents förbättring. Rätt många låginkomsttagare får nästan ingenting.
Anders Borg och finansdepartementet försvarar de ökade inkomstklyftorna med att utvecklingen inleddes redan under den socialdemokratiska regeringens tid. Det är dessvärre sant. Men som försvar för att öka klyftorna ännu mer är det förstås rent nonsens.
Den andra invändningen är att Sverige redan hör till de länder i världen som har minst inkomstklyftor. Det är också sant. Men det är lika sant att Sverige förlorat sin tidigare absoluta topposition.
Det avgörande är förstås ändå inte jämförelser med omvärlden utan att vi i Sverige vill ha ett välfärdssamhälle med begränsade inkomstklyftor. Det finns ett brett stöd för detta visar rader av utredningar.
Den borgerliga regeringen tycks dock inte bry sig om att inkomstskillnaderna ökar. Kanske den till och med i tysthet applåderar en sådan utveckling.