Bara elände för Blair och Bush

IRAKKRIGET. De två politiska ledare som pressade fram Irak-kriget är också de ledare i världspolitiken som kritiseras hårdast just nu. Storbritanniens premiärminister Tony Blair har lovat att avgå i år. Många menar att han borde avgå bums och inte dra ut på processen. Hans opinionssiffror är sämre än någonsin.

Opinion2007-02-09 00:00
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
E USA:s president George W Bush sitter säkert i sadeln fram till nästa presidentval i november 2008, men kritiken mot honom blir allt tuffare och han har fått allt svårare att manövrera politiskt sedan demokraterna nu lyckats erövra majoriteten i kongressens båda hus. Bush opinionssiffror har aldrig varit så låga som i dag. Man får gå tillbaka till Richard Nixons värsta Watergate-år för att se motsvarande låga opinionssiffror. Inget tyder på att Bush har kraft eller möjlighet att vända den nedåtgående spiralen.

För både Blair och Bush är det kriget i Irak som blivit den tunga politiska kvarnstenen. Misslyckandet blir allt synligare. Frågorna kring varför kriget gått som det gått blir allt fler. Kraven på att dra bort amerikanska och brittiska styrkor från Irak allt högljuddare.



Långvarigt maktinnehav är inte alltid av godo. Det är lätt att hamna i självgodhet över sin egen förträfflighet och det kan ibland vara svårt att ta andras åsikter och lyssna när man enbart omges av ja-sägare. Något som både Tony Blair och George W Bush beskylls för.

I Storbritannien är det därför istället i dag den unge och hungrigare torieledaren David Cameron vars namn är på allas läppar. Han har gjort om sitt parti efter Reinfeldt-modellen och det har gått hem. I USA har demokraterna efter några år av ökenvandring efter det att Bill Clinton försvann från Vita huset åter börjat agera tufft och viljeinriktat för att åter utmana republikanerna när Bush presidentperiod går ut.



Den tidigare så hyllade Tony Blair har tappat greppet om sitt parti och verkar ha tröttnat på makten. Orsakerna är flera men i första hand den att allt fler britter anser att Blair lade sig platt för George W Bush och dennes krigspolitik i Irak.

Det irakiska folket kunde aldrig erövras. Visst fanns det, och finns, grupper i Irak som känner tillfredsställelse med att diktatorn Saddam Hussein störtades, men samtidigt finns ett växande motstånd mot den ockupation som fördjupat konflikterna mellan olika folkgrupper i det splittrade landet. Sanningen är att USA och Storbritannien aldrig lyckades skapa förutsättningarna för en fredlig och demokratisk utveckling i Irak.



Det är USA som sätter dagordningen i Irak med Storbritannien som släpvagn. Kontroll över oljan är målet, ett demokratiskt Irak är underordnat detta faktum. I stället för att gå mot lugn och demokrati befinner sig Irak mitt i ett blodigt inbördeskrig. Kaoset bara ökar liksom det urskillningslösa våldet. Hundratals civila dödas varje vecka

Bush-administrationen famlar numer mer eller mindre i blindo för hur man ska reda ut katastrofen i Irak samtidigt som protesterna mot kriget börjar närma sig Vietnam-nivå. Kriget har kostat tiotals miljarder dollar och USA:s budgetunderskott är enormt. Något som kan komma att påverka hela den framtida världsekonomin.



Kriget i Irak blev en katastrof för de båda politiker som ensamma var arkitekterna bakom den utveckling vi kunnat se i landet de senaste åren.

Läs mer om