Massmedias rapportering om Afrika domineras fortfarande av konflikter och nöd. Faktum är att antalet konflikter i Afrika minskar och nu är koncentrerade till "Afrikas horn" och ett bälte närmast under Sahara (Somalia, Etiopien, Sudan, Tchad och Centralafrikanska republiken). Värst är det just nu i Somalia, där USA dragit igång ett krig genom ombud (det kristna Etiopien) mot islamistiska "terrorister". I södra Afrika råder fred och återuppbyggnad, bortsett från Zimbabwe där en urspårad befrielseledare gör allt för att föröda landet, och i västra Afrika har läget stabiliserats efter inbördeskrigen under 2000-talet. Även i Kongo råder numera lugn i större delen av landet. Demokratin har stärkts i Afrika, och respekten för mänskliga rättigheter ökar.
Afrika har under de senaste åren haft en genomsnittlig tillväxt på drygt 5 procent, vilket är i paritet med resten av världen. Ett 10-tal länder under Sahara har en tillväxt på runt 7 procent, vilket anses vara den kritiska nivån för att minska fattigdomen. Utbildningsväsende och sjukvård förbättras. Isoleringen bryts genom internet och mobiltelefoner. Allt fler länder inser Afrikas potential, både i fråga om råvaror och människor - snart en miljard, de flesta unga.
Världen slåss om Afrikas olja, mineraler och jordbruksråvaror. Särskilt Kina investerar långsiktigt på kontinenten - utan att ställa besvärande frågor om styrelseskick, korruption och mänskliga rättigheter. Detta har lett till att EU på senare år aktiverat sina kontakter med sin afrikanska motsvarighet, African Union (AU). Det är detta samarbete som nu ska byggas ut och formaliseras till ett jämbördigt partnerskap.
Europa och Afrika ska samarbeta på alla områden - ekonomi, energi, miljö, klimat, säkerhet och migration - och samordna sitt uppträdande i olika internationella organ (FN, WTO och så vidare). Målsättningen är ambitiös, och man kan naturligtvis fråga sig hur mycket av allt detta som kommer att förverkligas och vad som stannar på papperet. De pågående förhandlingarna om att avlösa de särskilda handelsarrangemangen för de före detta kolonierna med reguljära frihandelsavtal visar att Europas och Afrikas intressen inte alltid sammanfaller.
Toppmötet blev ytterligare en fjäder i hatten för premiärminister Jose Socrates och hans socialistiska regering, som redan rott hem ett nytt fördrag för EU. Enda malörten i bägaren var att Storbritanniens premiärminister Gordon Brown uteblev från mötet i protest mot att Zimbabwes president Robert Mugabe inbjudits. Det var en onödig demonstration, som bara Mugabe tjänade på. Att de afrikanska länderna krävde att Mugabe skulle få delta i Lissabon var ett uttryck för afrikansk sammanhållning, inte nödvändigtvis att de sympatiserar med Mugabes politik.
Afrika vill inte längre vara Europas bakgård, lika litet som Latinamerika accepterar att vara USA:s bakgård. Världen förändras och det gäller för både europeer och amerikaner att hänga med i svängarna. Annars blir vi akterseglade på framtidens marknader.