Av löntagarna förväntas således att de ska hålla igen och ta ett större ansvar än toppgarnintyret i Svenskt Näringsliv. Direktörerna som är satta att leda landets största företag.
Drygt 60 av direktörerna i landets hundra största företag har på tre år i snitt höjt lönen med 57 procent, visar en sammanställning i LO-tidningen. Och det är inte 57 procent på några 18 000 kronor i månaden. Bara på ett år har de hundra direktörerna ökat på sin lön med i snitt sjutton procent eller 1 200 000 kronor. Det är alltså ökningen. Inte hela lönen.
För Ericssons vd, Carl-Henric Svanberg, gick det bättre än genomsnittet. Han fick 1,5 miljoner kronor i lyft och fick därmed ihop 96 industriarbetarlöner eller 24,9 miljoner kronor. Det är samme Svanberg som aktieägarna vill avskeda för att han inte anses klara jobbet. En saftig inkomst av tjänst, men ändå futtigt i jämförelse med listans värsting; Sören Mellberg, Gambro med noteringen 67,8 miljoner kronor.
Medan vd-lönen i Ericsson stegrades mot nya höjder slimmades personalstyrkan och lyx till de anställda som frukt drogs in. Varför ska man då berätta om vd-löner? Det väcker ju bara avundsjuka. Inte bara. Det finns en god anledning att visa på fördelningen av företagens vinster mellan de kollektivanställda och ledningen. Fördelningen bör någorlunda följa insatsen och det finns absolut ingenting som tyder på att Ericssons verkställande direktörs arbetsinsats är hundra gånger större än arbetarens/tjänstemannens.
Däremot är det väldigt viktigt att löntagarnas köpkraft är god. Det är bra för Ericssons och för alla andra som har något att sälja och i slutändan för hela nationen och, framför allt, sysselsättningen.