Att Vattenfalls köp av det nederländska energibolaget Nuon varit en riktigt dålig affär för det svenska folket är en sak i sig. Men det är inte det mest intressanta i Nuonaffären. Det är i stället frågan kring hur regeringens trovärdighet, och då främst Fredrik Reinfeldts och Anders Borgs trovärdighet, kommer att bedömas nu när den konstitutionella prövningen avslutats och konstitutionsutskottets majoritet har riktat kritik mot förra näringsministern Maud Olofsson.
Den springande frågan som vi aldrig kommer att få svar på är huruvida Maud Olofsson informerade statsministern, finansministern och de övriga partiledarna inom alliansen om det stundande köpet av Nuon. Att denna fråga är så intressant beror på att detta handlar om olika regeringsmedlemmars förmåga att rakryggat stå upp och ta ansvar för det man gjort – och inte gjort.
Maud Olofsson har fått utså mycket kritik för handläggningen av Nuonaffären och för att hon vägrat att komma till konstitutionsutskottet för att låta sig utfrågas. Mycket av kritiken har varit berättigad, men inte allt. Nu senast har Maud Olofsson utstått massiv kritik för sitt framträdande i Aktuellt där hon vid åtta tillfällen vägrar att svara på frågan om statsministern varit informerad om köpet. I stället hänvisar hon till att detta inte faller inom ramen för den konstitutionella prövningen.
Konstitutionsutskottets ordförande, Peter Eriksson (MP), har vid flera tillfällen knastertorrt konstaterat att det funnits olika versioner inom regeringen i fråga om statsministern varit informerad eller ej. I februari månad sade Maud Olofsson själv i en radiointervju att hon förankrat försäljningen inom regeringen. I diarieförda protokollsanteckningar på näringsdepartementet finns en tjänstemannanotering där man kan läsa ”Återkoppling från pol.ledn. (MO:s samtal med FR, IK). Finns ej skäl att säga nej till affären.” MO står för Maud Olofsson, FR för Fredrik Reinfeldt och IK för inre kabinettet d.v.s. de borgerliga partiledningarna.
Fredrik Reinfeldt och Anders Borg förnekar att de informerats om köpet i förväg utan fått kännedom om detta först när affären offentliggjordes. Fredrik Reinfeldt har dessutom i konstitutionsutskottet hållit fast vid sin version av händelseförloppet. Men Maud Olofssons uttalande i radiointervjun i februari 2013 står mot Fredrik Reinfeldts uttalande i konstitutionsutskottet i april i år. Och båda kan inte ha rätt. Endera så är Olofssons version felaktig eller så har Reinfeldt medvetet ljugit i konstitutionsutskottet.
I grund och botten handlar detta om statsministerns trovärdighet. Det är därför Maud Olofssons vägran att i Aktuellt besvara frågan om hon informerat honom blir så avgörande. Maud Olofsson har redan kritiserats för sin handläggning av frågan och har så att säga inte mer att förlora förtroendemässigt utifrån detta. I stället har hon allt att vinna på att besvara frågan. Ändå avstår hon.
Den enda logiska förklaringen är att hon låter sig offras för en större sak. Skulle hon vidhålla att hon informerat statsministern, och därmed slår fast att hon anser att han ljuger, skulle detta bli en kvarnsten om halsen för honom under hela valrörelsen. Skulle hon därmed ha konstaterat att hon mindes fel och att anteckningen in näringsdepartementets papper är felaktig skulle hon själv knappast skadats mer än hon redan gjort på grund av denna fråga.
Slutsatsen kan bara bli den att hon av lojalitet mot den allians som hon själv var med och bildade väljer att låta sig utsättas för att bära hundhuvudet. Men ansvaret faller ändå slutligen tillbaka på statsminister Fredrik Reinfeldt. Endera så ljuger han i konstitutionsutskottet eller så leder han en regering där han inte har full koll på avgörande beslut utan i stället låter enskilda ministrar härja fritt. Oavsett vilket så måste detta påverka förtroendet för statsministern. Att Maud så lojalt går till offerbänken räddar inte Reinfeldt.