LEDARE: Djupa orättvisor i a-kassesystemet

Om man utan politiskt färgade glasögon, eller med borgerligt färgade linser, betraktar det nuvarande systemet med avgifter i arbetslöshetsförsäkringen baserade på risk för arbetslöshet så fungerar systemet bra. I varje kommersiell försäkring ska premien spegla den risk som försäkringsbolaget bedömer det är att försäkringen ska falla ut till försäkringstagaren. I det perspektivet ska premierna i arbetslöshetsförsäkringen spegla risken att bli arbetslöshet i olika yrkesgrupper. Då är det rätt att akademikern betalar 90kronor per månad, metallaren 384 kronor per månad, och den hotell- och restauranganställde 430 kronor per månad. Detta synsätt var också regeringens motivering när de införde arbetslöshetsavgiften i arbetslöshetsförsäkringen.
Men om man tror på solidaritet mellan olika grupper i samhället blir slutsatsen helt enkel att systemet havererat, och orättvisorna blivit oacceptabla. Ställer man a-kasseavgiften i relation till lönenivå så blir skillnaderna än större än vad skillnaden först verkar vara i kronor och ören. Skillnaderna mellan olika grupper blir dramatiska.

Solidaritet handlar om att utjämna orättvisor, att dela på risker och att ta ansvar för varandra. Detta var också tanken med hela arbetslöshetsförsäkringen när den växte fram. De som får ha kvar sina jobb är solidariska med dem som förlorar jobbet.
Jag vet att den solidariteten finns kvar inom varje fackförbund, och att systemet på så sätt ännu är solidariskt. Men det räcker inte med den solidaritet som finns inom dagens system. Vi måste gå ett steg längre. Vi måste återinföra solidaritet mellan olika yrkesgrupper. Visserligen ska vi kanske inte ta steget fullt ut och genomföra en total utjämning av a-kassornas medlemsavgifter, men en större solidarisk utjämning mellan olika kassor vore önskvärd.

Strategin från regeringens sida är uppenbar. Genom att lägga på arbetslöshetsavgiften till a-kassornas grundavgifter så ökade man orättvisorna. Man tog helt enkelt bort det solidariska ansvarstagande som tidigare fanns, och genomförde ett systemskifte inom arbetslöshetsförsäkring. Detta drag var noga genomtänkt och säkerligen en del i en långsiktig ideologisk strategi för att slå undan fötterna för svensk fackföreningsrörelse.
Den försäkringspremie som avgiften till a-kassan utgör borde stå i proportion till såväl risk för arbetslöshet som lönenivå. Den hotell- och restauranganställde ska ha en a-kasseavgift som upplevs som rimlig. Detsamma måste gälla för akademikern och metallaren. Den trygghet som arbetslöshetsförsäkringen är ett uttryck för är en del av den svenska välfärdsmodellen, och borde därför bygga på solidariska principer.

Ingen skulle, med sunt förnuft, förespråka ett sjukförsäkringssystem där den avgift du betalar skulle bero på den enskildes risk att bli sjuk. I detta system utjämnar vi risker och kostnader solidariskt via skattsedeln. Detta ifrågasätter inte ens den blåaste av de blå i grunden.
Ska det svenska samhället hålla samman och vi inte ska skapa ett tvåtredjedelssamhälle där de välbeställda fullständigt struntar i den tredjedel av befolkningen som får gå på knäna så måste solidaritet mellan starka och svaga vara bärande. Den som är frisk måste vara solidarisk med den sjuke, den med arbete måste var solidarisk med den arbetslöse och den rike måste vara solidarisk med den fattige. Svårare än så är det inte.

Ledare: Djupa orättvisor i a-kassesystemet