Nu är ni säkert många som undrar om den långa väntan i solen gjorde att jag fick solsting och yrar. Men så är inte fallet. Vad var det då som fick mig att gå i spinn?
Svaret är lika enkelt som självklart. Mötet med Glada Hudik-teatern!
Att höra verksamhetsledaren Pär Johanssons berättelse om teaterns historia och sina egna fördomar inför att börja arbeta med utvecklingsstörda skar som en kniv rakt in till hjärta och blottade många av de rädslor som vi som ”normalstörda” bär på. Med enkla medel fick han oss alla där framför Sollidenscenen att förstå uteslutandets och osynliggörandets mekanismer, och jag hoppas också att han, som man säger på TV-språk, gick genom rutan och nådde fram på samma sätt till er framför TV-apparaterna.
Att liksom Pär Johansson och Glada Hudik-teatern ta vara på varje enskild person möjligheter och utifrån varje människas styrkor bygga upp och låta människor utvecklas borde vara en självklarhet. Det vanligaste i dagens samhälle är i stället för att fokusera på hinder och låta sig skrämmas av olikheter och därigenom utesluta människor och bryta ner individens självförtroende och krossa den enskildes stolthet över vad man är. Det ser vi dagliga exempel på i skolor och på arbetsplatser, ja på alla de platser där människor möts. Det är här Glada Hudik-teaterns verksamhetsidé blir till ett ”Halleluja-moment” och min socialdemokratiska själ och hjärta fylls av stolthet. Här omsätts vackra ord till handling.
Socialdemokratin har i mångt och mycket blivit en kämpe för välfärden i form av offentlig service och ekonomisk trygghet, i stället för att fokusera på kampen för de grundläggande värdena inom socialdemokratin. Det är nämligen här som den ideologiska striden egentligen står - striden mellan det socialdemokratiska samhällsbygget och det moderata. Här är gränsen både glasklar och knivskarp, och här har striden alltid stått. Finns det plats för alla i samhällsbygget eller bara för vissa? Är vi alla en tillgång för samhället eller är vissa en belastning?
Det är denna enkla sanning Pär Johanssons ord om de utvecklingsstördas situation i Hudiksvall uppenbarade, nämligen att kampen för människovärdet endast kan vinnas genom att påverka attityder, och detta sker inte genom reformer eller lagstiftning. Detta kan endast ske genom möten mellan människor och de gemensamma upplevelser dessa möten ger.
Precis som Gävleborgs landshövding fick lära sig sin läxa när den utvecklingsstörde skådespelaren villkorslöst mötte ”Hövdingen” med sitt ”Ugh” som hälsning och därigenom bröt isen och skapade en villkorslös mellan sig själv och den gävleborgske ”Hövdingen” och på så sätt bröt barriären av rädsla och fördomar så måste vi alla få lära oss våra läxor. För som Pär Johansson sa på Skansen: ”Det är när man får något gemensamt som kommunikation kan uppstå och när kommunikation uppstår så får man förståelse för varandra. Det är då som fördomar faller.”
För att detta ska kunna ske måste tillfällen till möten och mötesplatserna finnas, och det är där den ideologiska striden står. Ska samhället bidra till att skapa sådana mötesplatser eller är det något som stat, kommuner och landsting ska strunta i?
Den socialdemokratiska kampen handlar om att möjliggöra dessa möten mellan människor medan vår moderate finansminister Anders Borg anser att kommunerna endast ska ägna sig åt sina kärnverksamheter skola, vård och omsorg. Underförstått menar Anders Borg att kulturen är ett område som kommunerna ska strunta i. För oss socialdemokrater är kulturen ett medel i kampen för människovärdet och det goda samhället. Vi tror på mötet mellan människor och det är många gånger genom studieförbundens verksamhet och annan kulturell verksamhet som dessa möten kommer till stånd. Möten där ny kunskap växer fram, och attityder och värderingar kan påverkas, just de möten som behövs för att krossa fördomar och rädslor. Inte undra på att moderaten Anders Borg vill att kommunerna ska nedprioritera kulturen i dessa tider. Kulturen är i denna form ett hot mot det moderata samhällsbygget.
Glada Hudik-teatern och dess verksamhetsledare Pär Johansson har lärt mig en läxa, och den läxan ger mig hopp inför framtiden då jag hoppas att fler också lärt sig sin läxa. Att höra hans berättelse om hur de utvecklingsstörda i Glada Hudik-teatern tillåts växa och får utvecklas och lyckas utifrån de personer de är och de förutsättningar de har får mig tro på framtiden. Vi kan skapa ett samhälle där var och får plats! Vi kan, och måste, vinna kampen för ett godare och mer mänskligt samhälle – men då krävs det att vi fokuserar på den ideologiska kampen och tar strid för människovärdet. Det är så vi kan få till ett regeringsskifte i nästa val!