Joanna Abrahamsson: Satirserien Whiskey on the rocks lär oss två saker

Snackisen fanns långt innan julen var här. Rolf Lassgård skulle spela Torbjörn Fälldin och så turerna med U137. U-båten som ju Bert Karlsson påstod att han senare köpte som attraktion till Skara sommarland. Förväntningarna var höga på SVT:s nya satirserie. Satir är just satir och utlovar sig inte på något vis vara en dokumentär skildring. I svenska akademins ordlista förklaras begreppet ännu mer tydligt: "förlöjligande skrift; kvickt och bitande hån eller förlöjligande". 

Det var med det filtret tittarna borde ha sett avsnitten när de slog sig ned i tv-sofforna förra veckan. Den stora majoriteten klarade det galant. Tidigare försvarsminister Mikael Odenberg skriver på Facebook att han njöt och skrattade gott. Utmärkt skådespeleri och noggrannhet med militära detaljer gillar Odenberg som ringar in Whiskey on the rocks som en skröna. Det är bra att ett tidigare initierat statsråd är öppen med den här distansen. Det behövs när konservativa krafter vill styra över SVT:s innehåll. Konsten är fri och det vore väldigt olyckligt om svensk public services humorproduktioner hotades av censur. 

Men precis i det farliga gränslandet är nu ett gäng möpar utan humor ute och snurrar. Både i flöden på sociala medier och i mer seriösa sammanhang som på Expressens och SvDs kultursidor. Man får inte skämta om sådant här i dessa tider. Det är tondövt och publiken kommer helt säkert inte alls roas. Likt prussiluskan skriker de militärt överintresserade personerna, påfallande ofta med koppling till Blekinge, stopp med forcerad röst. 

Men det är just precis det som är kärnan i en demokrati. Man måste få skämta om allt. Så har människan alltid gjort i svåra tider. Det är ett sätt att hantera livet. Satir och skratt svetsar samman folket. Sveriges försvar finns till för att skydda vår yttrandefrihet. Utan en fri kultur, inget demokratiskt land. Där har vi något som verkligen är värt att försvara till sista andetag. 

Whiskey on the rocks tar oss med till en svunnen tid där Rolf Lassgård pricksäkert gestaltar en butter statsminister som älskar får. Anders Mossling borde få sitt stora genombrott nu när han spelar folkpartisten Ola Ullsten så smärtsamt perfekt. En ängsligare utrikesminister är svår att hitta i svensk politisk historia. Det rör till sig ordentligt för maktens män Fälldin, Ullsten, Reagan och Brezjnev i SVT:s roliga drama. Fylleslag, missförstånd, maktkamper och kulturkrockar gör sitt till kaoset. Säkert långt ifrån vad som egentligen hände hösten 1981. Men så var det ju satir. 

Och det finns nyckelscener som visar vilken yrkesroll presidenter och ministrar aldrig skulle klara sig utan. Nämligen de kvinnliga sekreterarna och assistenterna. Utifrån kanske man tror att de bara serverar kaffe och bokar taxi till möten. När det handlar om så mycket mer. De känner ofta maktens rum bäst. Vet precis vilka frågor som är känsligast just nu. Vem som bråkar med vem. Känner av stämningar och ligger steget före för att hålla chefen på gott humör. Får i förtroende höra saker få känner till. Jobbar med list och service på en nivå andra saknar. Det finns också ett systerskap och samarbete i det. Oavsett om man är VD-sekreterare på ett stort företag eller hjälper en minister att hålla ihop sina dagar står man inför samma utmaningar. En dag utan en sådan kvinna på plats och maktens boning krackelerar.