Förra året blev svenskarna 1600 personer fler. Det meddelade den Statistiska Centralbyrån i ett pressmeddelande under tisdagen – och konstaterade att det betyder att trenden med ett sjunkande barnafödande i Sverige fortsätter.
Faktum är att antalet födda barn per kvinna förra året var det lägsta som någonsin har uppmätts – och att de ser ut att bli ännu färre i år.
Det är inte den enda orsaken till att årets folkökning hittills har varit ovanligt litet – en starkt bidragande faktor är att Skatteverket har gjort ett omfattande rensningsarbete i folkbokföringen, och registrerat personer som inte längre bor i Sverige som utvandrade.
För det ska de ha en eloge – ordning på siffrorna är grunden för all klok och effektiv forskning och politik, och sådant registerarbete är betydligt effektivare än de krav som har framförts på att genomföra en ny folkökning.
Men trots det kvarstår faktum: Sveriges befolkning ökar liksom resten av västvärlden i väldigt långsam takt, och på sikt kommer det att utgöra ett stort problem som inte går att lösa i en handvändning.
Vi behöver inte jämföra oss med länder som Ryssland eller Kina, där befolkningen faktiskt minskar och som kan förväntas stå inför fatala demografiska situationer, men i grund och botten står vi inför ett problem som är gemensamt för många samhällen.
De äldre lever allt längre och blir allt fler, medan de yngre som ska försörja och ta hand om dem inte längre blir allt fler. Visst är vi mitt uppe i en ökning av effektiviteten – men faktum kvarstår att vi redan nu lider brist på arbetskraft i viktiga yrken, och att den situationen inte kommer att bli lättare.
Mycket måste göras – men händerna som ska göra det blir knappt fler.
På den matematiken finns det bara två olika lösningar, och under 1900-talet har vi använt oss av båda. Det ena är att öka nativiteten, och det andra är att uppmuntra till utökad invandring.
Det första är svårt, och tar tid. Det är ett problem många länder genom tiderna har brottats med utan att hitta en enda patentlösning, och mycket av det som behöver göras i dem finns redan på plats här; en fungerande barnomsorg, och möjligheter till föräldraledighet.
Den andra – arbetskraftsinvandringen – går fort och är ekonomiskt oerhört fördelaktig – men har i våra tider blivit snudd på politiskt omöjlig.
Det beror till en del på ren främlingsfientlighet och på den historiskt sett väldigt naiva föreställningen om att det skulle vara svårt eller rentav omöjligt för människor med olika religioner eller bakgrund i olika kulturer att leva ihop.
Men det beror också på att den omfattande flyktinginvandringen under de senaste årtiondena inte möttes av en tillräckligt bra och effektiv integrationspolitik.
Till det är man tvungen att ta hänsyn – samtidigt som det sätter oss i en snudd på hopplös situation. Utan en fungerande, välbemannad och heltäckande välfärd kommer vår befolkning inte att kunna öka – men utan en ökande befolkning kommer vi inte ens att kunna bevara välfärden på den nivå den ligger på idag.
För att komma ut ur den kommer vi att behöva använda oss av båda lösningarna på en och samma gång.
Vi kommer att behöva bygga ut välfärden, skolan och barnomsorgen för att göra det möjligt för fler som önskar det att skaffa fler barn.
Men vi kommer också att behöva arbeta för ett samhälle som faktiskt accepterar att alla som bor och verkar i det här landet faktiskt inte kommer att vara födda här, och att även de ska vara välkomna och ha möjligheten att bygga sig ett liv som är gott.