I en tid av stigande priser över hela linjen är det framförallt två olika sektorer som har hamnat i skottlinjen för en offentlig kritik allmänheten och från landets politiker – å ena sidan de stora matvarukedjorna, och å andra sidan de svenska storbankerna.
Det är inte särskilt märkligt att det är så. Deras vinster kommer nämligen från det som för det absoluta flertalet av befolkningen utgör de allra största månatliga utgiftsområdena – betalningarna för den mat vi äter, och de bostäder vi lever i.
Det är två utgiftsposter som det knappast går att undvika, och som knappast går att skära ned i – och alltså sticker det som uppfattas som oskäliga prishöjningar eller orimliga vinster i ögonen på vanligt folk på ett annat sätt än när en charterresa eller platt-tv blir allt dyrare.
Men det är inte det enda som dessa två branscher har gemensamt – på just den svenska marknaden präglas de också av att de domineras av ett fåtal stora kedjor med en ställning på marknaden som knappast är möjlig att rubba.
Om nästa butik är dubbelt så lång körtid bort som den närmaste, kommer man på sikt inte ha tid, ork eller råd att åka dit – och trots ivriga uppmaningar är de som byter bank för att få bättre villkor fortfarande ett fåtal.
Det beror också på att dessa kedjor och institutioner har kommit att ta sig an på gränsen till personliga roller i våra liv – relationen med en bank bygger på ett förtroende som byggs över tid, och på lite samma sätt är en mataffär en plats man känner sig trygg och hemma i.
Det är emellertid just det förtroendet som dessa kedjor självmant väljer att rubba och skada, när de på en och samma gång väljer att skylla prishöjningarna på ränteläget eller på sina leverantörer och bokstavligen täljer fram miljardvinster åt sig själva.
Det är cyniskt och kortsiktigt från deras sida att pröva såväl samhällets som sina kunders tålamod på detta sätt – men så länge marknadssituationen ser ut som den gör har åtminstone jag svårt att se hur deras agerande faktiskt på allvar skulle straffa sig.
Det förslag som Socialdemokraterna har lagt fram om en särskild bankskatt är visserligen ett steg i rätt riktning – men det är knappast en hållbar lösning över tid, och även om pengarna skulle komma till nytta i välfärden eller som högre barnbidrag skulle det inte utgöra en kompensation för de överpriser som redan har betalats.
Det skulle inte heller råda bot på den grundläggande problematiken i att vi lever i ett ideologiskt, ekonomiskt paradigm där orden ”rimligt” och ”rättvist” i grund och botten är betydelselösa.
Det kommer vi att göra så länge maximal ekonomisk vinning för den enskilde, för bolagsstyrelserna och för aktieägaren alltid förväntas vara ett självändamål – medan fördelning och ekonomisk jämlikhet alltid bara antas vara möjliga bieffekter av detta system.
Under de senaste åren har vi kunnat se att så långt ifrån alltid är fallet – och det gör vårt ekonomiska och demokratiska system i grunden bräckligt. Så länge det går bra och det stora flertalet får en lite större bit av kakan bevarar systemet sin sammanhållning och sin legitimitet.
Men så fort tiderna blir tuffa, blir dess brister uppenbara. Förutom de direkta konsekvenserna den nya fattigdomen har, leder det också till en instabilitet som – om man inte gör något åt den – kan få systemets själva grunder att skaka.
Därför ligger det i allas intresse att tänka ekonomi på ett nytt sätt – och inse att social hållbarhet inte enbart är någonting att tänka på när man köper exotiska varor som kaffe och choklad.