I förra veckan blev jag varse att järn framställdes här, där vi bor, för 2 700 år sedan, det vill säga till och med något innan järn smältes fram söderut. Det visste jag inte förut – det är ju inte som att det stod i min historiebok. Som vuxen har jag dock lärt mig – främst av forskarna på Silvermuseet – att människor bodde här, och odlade råg (!) långt innan ”vandringen norrut” tog sin fart.
Vi har ju nämligen blivit itutade att folk flyttade från söder till norr. Bah! Människor har alltid funnits här. Folk med olika språk, riter, relationer till marken. Folk som levt sina liv, kämpat, fört vidare berättelser. Men när vi ser oss omkring idag verkar det ändå finnas en mall för hur en riktig svensk ska se ut, tala och känna. Som om svenskheten bor i huvudstaden och bara är på tillfälligt besök här hos oss. Som att det handlar om en tävling. Vem är mest svensk? Vem har rätt efternamn? Vem har bott på samma plats i generationer, fast bara om platsen ligger söder om Dalälven? Vem firar midsommar "rätt"? Jag hör rikspolitiker – på 2000-talet – tala om "svenska värderingar" som om det fanns ett facit, ristat i sten. Vilka värderingar då? Vilka får inte vara med?
Osynliggörandet av historien är allvarligt. Om ni nån gång besöker Nordiska museet kan ni försöka leta efter var och hur man synliggör samerna. Ni får leta en stund, sist jag var där fanns det en liten avdelning just under taket och man fick en känsla av att det snarare handlade om tvång än lust att just den biten tillkom, till slut.
En del av osynliggörandet kan spåras till gamla tankemönster. I norra Skandinavien har livet i många generationer formats av öst–västliga handelsrutter, snarare än de nord–sydliga maktaxlar som definierat statens karta. Människor rörde sig längs älvar och kustlinjer, bytte varor, språk och kunskap med andra som inte alltid talade svenska – eller över huvud taget levde inom Sveriges gränser. Det fanns ett oberoende, en självorganiserad tillvaro, där tillgång till natur, säsonger och nätverk ofta vägde tyngre än kungar och stadgar. Här fanns få skriftspråk, men desto mer muntligt överförd kunskap – vilket också kan vara en orsak till att norr inte skrevs in i historien i samma takt som söder.
Kanske är det ett omedvetet osynliggörande. Ett resultat av att makten skriver berättelser utifrån det den ser, och norr har länge varit något man tittat ned på, snarare än in i. Det är också därför det kallas “obygd”, trots att människor bott här i tusentals år. Det är därför stora städer i norr fortfarande förklaras i relation till Stockholm – som om det är därifrån verkligheten utgår. Till och med när utvecklingen är som tydligast här, lyckas vi hamna i marginalen. Den gröna industriomställningen – den som nu ska rädda Sveriges klimatmål och förse hela världen med fossilfritt stål – sker till stor del i norra Sverige. I Boden, Luleå, Gällivare, Skellefteå. Ändå talas det om “Norrlandsexperimentet” som om det vore ett undantag, en avvikelse från det normala. Som om framtiden råkat landa fel.
Men det har den inte. Den har landat där det redan finns erfarenhet av omställning, av klimat, av att arbeta med kroppen och tänka långsiktigt. Där människor är vana vid avstånd, kompromisser och att skapa något av lite. Att prata om norr som framtidens plats är inte visionärt – det är för sent. Vi behöver berätta den andra berättelsen. Den som inte börjar i maktens korridorer, utan i människors liv. Vi har varit här hela tiden. Det är bara resten av landet som inte tittat hitåt.