Världen på besök

Det är uppenbart att spänningen i världen har ökat under de senaste åren, och därmed även risken för krig och konflikter i större skala. FN:s generalsekreterare Antonio Guterres varnade härom veckan för en återgång till det kalla kriget. Andra oroar sig för kollaps för demokratin och hela den ”liberala världsordningen”.

Det finns likheter med kalla krigets första årtionden, framför allt att ledarna har tydliga svårigheter att förstå varandra. Den något idealistiske Obama förstod sig inte heller på den beräknande men ändå alltmer oberäknelige Putin. Men med Trumps kaotiska ledarskap har allt blivit värre.

En nation, och i synnerhet en supermakt som USA, måste bete sig konsekvent mot omvärlden. Om inte, uppstår en farlig osäkerhet. Till detta kommer att ideliga byten på topposter i USA gör det svårt att etablera kontakter med den amerikanska statsledningen.

Det hastar att komma fram till åtminstone en provisorisk uppgörelse om Syrien, där riskerna för en militär konfrontation mellan USA och Ryssland är som störst. Sedan måste man hejda kapprustningen, i synnerhet på det nukleära området. Moderniseringen av kärnvapnen rubbar lätt balansen. Nordkoreas kärnvapen är ett stickspår i det sammanhanget.

Sverige hamnade mitt i stormens öga när vi i januari i fjol tog plats i FN:s säkerhetsråd. Där har vi verkat för bättre stämning och för att ena de icke-permanenta medlemmarna, samtidigt som vi drivit svenska hjärtefrågor – konfliktförebyggande åtgärder, skydd för barn i väpnade konflikter, och kvinnor, fred och säkerhet.

Det har vi tydligen haft viss framgång med, eftersom Säkerhetsrådet i år förlagt sin ”retreat” till Sverige. För första gången utanför New York. Förhoppningen är att mötet på Dag Hammarskjölds Backåkra i Skåne och några dagars samvaro under Margot Wallströms värdskap ska lätta stämningen i rådet, som beskrivs som ”hätsk” just nu. Besöket kan också ses som ett erkännande av Sveriges politiska, diplomatiska och fredsbevarande insatser under årens lopp.

Även om stormakterna under de senaste veckorna mest har använt Säkerhetsrådet som en plattform för att sprida sina versioner i konflikterna kring kemvapnen, har de visat att man inte kan undvara FN och andra internationella organ. Världssamfundet har inte kollapsat, och när det gäller demokratin finns det både goda och dåliga exempel.

Det viktiga nu är att parterna börjar tala med varandra igen, och att militära åtgärder undviks framöver. Resulterar sedan mötet mellan Trump och Kim Jong-Un senare i vår till att det lugnar ner sig även på den fronten, kan året vändas till något gott. Sverige, som är USA:s diplomatiska skyddsmakt i Nordkorea, har gjort en viktig insats även i det sammanhanget.

Och så gnäller de borgerliga över att regeringen inte i detalj redovisar hur Sverige kunde samla en så stor majoritet i FN för vår kandidatur till Säkerhetsrådet! Har de hört talas om internationellt förtroende?