Jag lägger ohemult mycket tid på att fundera på saker som har med människors värde att göra och varför den frågan får så mycket luft i den politiska kontexten. Varför lägger vi så mycket tid på att diskutera och försvara det som borde vara självklart? Att värdet är detsamma oavsett vilket kön man är född med, vilken religion som finns i familjen, vem man blir kär i eller vad man är duktig på. Jag har svårt att begripa mig på de som tycker annorlunda, det vill säga att alla ska vara precis som dem. Handlar det om en låg självkänsla som gör att man vill försöka höja sig över andra på märkliga grunder – eller pratar vi om ren och skär dumhet?
Woke är ett begrepp som cirkulerar i sociala media just nu. Ordet är gammalt, snart 100 år, och betydde från början att vara vaken för att se rasfördomar och diskriminering. Begreppet har sen fått innebörden att man i det politiska står till vänster och är progressiv – vilket definieras som att ogilla sociala orättvisor – rasism, sexism och homofobi. Så om jag är ”woke”, vem är då anti-woke? Och vad är motsatsen till att vara progressiv?
I landet i väster ställs frågan alltmer på sin spets, kryddad med diverse anekdoter om hur woke har ställt till det, alltså varit nånting dåligt. Presidentens speciella rådgivare, han med el-bilarna, pratar om woke som ett virus och ett genusvansinne. Samtidigt meddelade hans egen dotter att hon ville lämna landet i höstas därför att hon fruktar för sin framtid. Hon var nämligen en han tidigare, och hennes pappa menar att det där viruset har dödat hans son.
Det finns människor som tror att världen skulle vara bättre om den såg ut som för 50 år sedan, som menar att de som står upp för människors lika värde är hopplöst vänster och kan viftas bort som halvgalna. När människor inte litar på att samhället behandlar dem rättvist, och menar att man måste vara vaken för strukturell rasism, homofobi eller människor som tror att den som är man är klokare och ska ha mer rättigheter än den som är kvinna – då menar vissa att man gått för långt. Påfallande ofta visar det sig att de som tycker frågan gått för långt själva är vita, medelålders män som – i alla fall utåt – gillar kvinnor och sympatiserar med kristendom.
Jag vet inte om jag nånsin upplevt att anti-woke-människor – varken i det här landet eller i andra länder – varit särskilt gemytliga. Inga roliga bekantskaper i det privata. Påfallande ofta ser jag hur man försöker påverka samhället och lagstiftningen i en riktning mot ett samhälle som inte bara skulle vara väldigt tråkigt men också farligt för den som inte passar in i ramarna. Grejen är att åsikterna verkar sprida sig till att inte bara handla om vilka människor som ska rankas högst utan också handlar om att de som räknar sig dit inte har lust att ge upp andra privilegier heller.
Miljöfrågan är större än att sorteras som vänsterpolitik som om det inte har nån som helst betydelse varken för utsläpp av giftiga ämnen eller hur klimatet utvecklas. Den sociala rättvisan likaså. Att försöka förändra bostadsområden från miljonprogrammets misslyckade betongförorter runt de större städerna till att vara trygga, givande miljöer där chansen att lyckas blir större har fler bottnar än att skilja på bra och dåliga människor. Vad är det man är rädd för annat än att mista egna privilegier? Vad i ett samhälle som är gjort för fler är det som är hotande? Att de frågorna hamnar på en vänster/högerskala gör att de – av vissa – viftas bort som idealistiskt trams, och det har aldrig gynnat nån utveckling.