Det finns olika skäl att bygga allianser. Ett är att man behöver kompisar. Så gör inlandskommunerna – resonerar ihop sig om hur man skulle kunna använda varandras resurser ibland för att klara uppdraget, eller skapa större kritisk massa tillsammans så att man blir mer intressant att göra affärer med.
En annan orsak är den som egentligen ligger bakom hela EU-grejen. Krig och elände. Min pappa brukade se allvarlig ut och säga ”man krigar inte med den man handlar med”. Han som många andra var märkta av ett världskrig där bland annat Tyskland och Frankrike slogs på olika sidor. Kol- och stålunionen, 1951, var ett av svaren på hur man skulle försöka förhindra att det hände igen. Ur den kom EEC, och så småningom EU. (Den där orangea mannen i väster försöker nu påstå att EU har skapats för att jäklas med USA. Man häpnar över historielösheten, men det är väl inte det enda.)
I nästa andetag hittar jag ofta mig själv funderandes på hur regionala skillnaderna i övrigt ser ut och påverkar oss. Byggmarknaden har varit i kris söderut i flera år men här, där industrin försöker ställa om börjar det just synas. Här är vi industritunga när andra är tung på tjänsteproduktion.
Det finns ett värde i att jämna ut skillnaderna. Att vara tunga på industriproduktion leder inte till någon inflyttning, industrins roll är alltid att rationalisera sin produktion för att klara sin konkurrenskraft, säg den inlandskommun som inte drabbats av de följderna.
Samtidigt ser vi andra rörelser idag. Graden av självförsörjning är låg. Sverige skulle inte klara att försörja sin befolkning själva med den livsmedelsproduktion vi har och med krig i vårt närområde har frågan blivit tyngre. Man ska så klart även fundera hur det står till i Norrbotten – hur många dagar skulle det gå innan maten var slut om vi inte kunde fylla på lagren utifrån? Det är för övrigt länge sen jag själv gav upp försöken på att ta upp ett eget litet potatisland i gräsmattan. Jag tänkte att 2x2 meter skulle jag väl ändå klara att hålla någorlunda fritt från ogräs, men den kampen blev ojämn. Ointresse eller okunskap? Jag håller på det första, man väljer hur man vill spendera sin tid när man har råd att betala för potatis och jag valde annat. Idag är potatislanden lätträknade även hos andra.
Det som händer just nu är att vi försöker bli oberoende av varann samtidigt som det är just det som gett stabilitet i världen. Såna som jag som tragglat en hel del nationalekonomi fick lära oss att det är rätt fiffigt om produktion sker där den – av olika anledningar – är rationell och att den totala nyttan av lokal produktion med global handel är stor. Det är ett av fundamenten i nationalekonomi, enkelt uttryckt att export av till exempel arbetsintensiva varor kommer att ske av länder med relativt stor arbetskraft och länder med relativt stort kapital kommer att exportera kapitalintensiva varor och att det är win-win.
Så frågan är vart vi är på väg? Skyddar vi oss själva från följderna av krig och oro eller innebär själva den processen/förändringen/rörelsen större risk för krig? Hur gör vi när det är tjorvigt omkring oss, hur orkar vi då? Backar vi, tar det säkra före det osäkra, flyttar ut från städerna och börjar odla en köksträdgård och ägnar oss åt byggnadsvård eller trampar vi lite på tå och funderar på hur ljusningen skulle kunna vara? Hur många av oss önskar att allt skulle se ut som det gjorde förr? Är det därför vi lever i ett samhälle där man hellre röstar på den som säger det som man vill höra istället för det man behöver?