Ungkarlsbaracker är inte vägen framåt

När jag var student bodde jag i korridor ett antal gånger, både i Visby och i Uppsala. Som minst var boendeytan på 18 kvadratmeter. I den korridor jag bodde i Uppsala var vi som flest sex personer som delade på det gemensamma köket. Jag visste att det var tillfälligt och det funkade i det skede i livet jag var då. För arbetarna på Northvolt ser verkligheten annorlunda ut.

Skulle du vilja bo tillsammans ett drygt 40-tal andra? Dela kök? Och bo i ett område som mer eller mindre saknar fritidssysselsättning? Där merparten dessutom är män? Utan möjlighet att ta med dig din familj? Jag tror de flesta skulle svara nej på den frågan. (Arkivbild)

Skulle du vilja bo tillsammans ett drygt 40-tal andra? Dela kök? Och bo i ett område som mer eller mindre saknar fritidssysselsättning? Där merparten dessutom är män? Utan möjlighet att ta med dig din familj? Jag tror de flesta skulle svara nej på den frågan. (Arkivbild)

Foto: Wilhelm Sandelin Anton

Ledarkrönika2024-08-12 05:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Innehållet i korthet

  • Anställda på batteriföretaget Northvolt kritiserar de barackbostäder de hänvisats till i Ursviken, som är för varma på sommaren och för kalla på vintern, samt har för små rum.
  • Många arbetare överväger att sluta på grund av boendesituationen, vilket kan skapa problem för Northvolt.
  • Krönikören jämför dagens situation med historiska exempel och uppmanar till bättre bostadslösningar för arbetare, för att locka mer arbetskraft till Sverige.

Det har varit ett tufft år för Northvolt. Problem med arbetsmiljön, mystiska dödsfall och förseningar i produktionen. Nu kommer återigen kritik, anställda kritiserar de barackbostäder i Ursviken som de hänvisats till. Det är alldeles för varmt på sommaren och för kallt på vintern, rummen är för små, bara 8,5 kvadrameter och gemensamma utrymmen delas med hundratals.

Enligt ett reportage i P4 Västerbotten är det många arbetare som överväger att sluta på grund av boendesituationen.

Entreprenörsboenden, modulboenden, tillfälliga bostäder, compact living...kärt barn har många namn. Det gemensamma är att alla syftar till att försköna vad det egentligen är. Baracker för tillrest arbetskraft.

De är små, mindre än alla de studentrum jag bott i, det är huvudsakligen män som bor där, i Ursviken bor det 800 personer. Rummen kostar 6000 kr i månaden. Köket delas med 44 andra lägenhetsinnehavare. Det finns ingen fritidssysselsättning i området.

Tankarna går till de vattenrallarsamhällen som byggdes upp vid kraftverksbyggena. Messaure, Harsprånget, Ligga för att nämna några. Där byggde Vattenfall upp ungkarlsbaracker, bostäder för ensamstående män, men även gifta män som inte hade möjlighet att flytta med sin hustru och familj. Barackerna hade omkring 30 dubbelrum med två enkelsängar i varje. Toaletter, handfat och duschar fanns i ytterändarna av barackerna. Maten åts i gemensam matsal.

Skillnaden mot dagens arbetarsamhällen är att Vattenfall såg till att det fanns andra boendemöjligheter, för ingenjörer byggde de villor, för lägre tjänstepersoner byggdes flerfamiljshus. Baracker var för de kollektivanställda. Men det fanns möjlighet att uppföra egna bostäder, så kallade egnahem, där arbetare med familj fick uppföra sitt eget hus på en arrenderad tomt, materialet fick de köpa på kredit hos Vattenfall.

Utöver det så planerades samhällena som vilket modernt samhälle som helst vid den här tiden, i vissa fall låg de i framkant. Som vid anläggarsamhället som uppfördes vid Harsprånget med början 1918. Där planerades parker, kommunalhus, kyrka och ett handelskvarter. Handelskvarterat hade ett par caféer, tre handelsbodar, en biograf och en hantverkslokal. Det fanns indraget vatten och avlopp och dessutom, unikt för tiden, elektricitet.

Ambitionen och visionen var något helt annat än vad vi ser i vår samtid och arbetsgivarens ansvar betydligt mer omfattande. I en krönika i Expressen beskriver Dan Hallemar att det idag inte går att bygga ett studentrum mindre än 16 kvadratmeter enligt svenska byggnormer. Mindre än så kan det inte bli för att det ska kunna kallas bostad. 

Allt som är mindre är antingen fängelseceller eller tillfälliga barackbostäder, hans förslag är att kalla barackboendena för "arbetarceller" istället.

För hem eller bostäder är det inte. Hur ska vi kunna locka till inflyttning på det här sättet? Kom hit, vi kan erbjuda dig en cell och en lön? Har du familj? Det skiter vi i, vi vill ändå inte ha någon inflyttning i Sverige, i varje fall inte enligt den nuvarande regeringen som nyligen slog sig för bröstet över att fler nu lämnar landet än flyttar hit.

Vi kan bättre.