När detta skrivs, utsätts de tyska socialdemokraterna (SPD) för stark press att gå in i en ny ”stor koalition” med Angela Merkels kristdemokrater (CDU/CSU). För SPD-ledaren Martin Schulz är det ett val mellan pest och kolera.
En ny period med Merkel betyder ytterligare utslätning av profilen, och att SPD förvandlas till ett stödparti till kristdemokraterna snarare än ett alternativ till dessa. Men ett nyval som SPD med all sannolikhet skulle förlora är inte heller lockande.
Det finns förstås en tredje möjlighet: Att Merkel bildar en minoritetsregering med miljöpartiet De Gröna. Då skulle SPD kunna ta på sig rollen som ledande oppositionsparti, som annars tillfaller AFD (Alternativ för Tyskland), som är både främlingsfientligt och nazianstucket.
Det senare skulle lämna väljarna utan alternativ om de stora partierna än en gång regerar sönder sig. Det är ett verkligt skrämmande perspektiv för hela Europa.
Men att regera i minoritet passar inte Merkel, som i det läget troligen chansar på ett nyval. Men de enda som med säkerhet skulle vinna på ett nyval är AFD, och då skulle Tyskland vara ännu värre ute. Slutresultatet blir antagligen detsamma: De två största partierna tvingas ta regeringsansvaret.
En ny stark regering i Berlin är vad Europa otåligt väntar på för att kunna ta itu med Brexit, EU:s förnyelse och alla andra europeiska frågor som i dag går på halvfart eller väntar på att komma igång. Det vore bra om européerna tonade ner förväntningarna på Tyskland den närmaste tiden, och tog en del initiativ själva. Sociala toppmötet gick ju bra utan Merkel.
Den tyska krisen kan bli långvarig, och sluta med att både Merkel och Schulz lämnar scenen. Båda led mycket stora förluster i höstens val, och deras partier är splittrade, både taktiskt och ideologiskt. En ny koalition kan skyla över problemen en tid, men fortsatt dåliga opinionssiffror kan leda till krav på ett nytt ledarskap.
Allt kan inte skyllas på högerpopulismen. Den fungerar som en sorts pysventil för demokratin. Det som kommer ut ur den kan lukta illa, men väljarna stannar i alla fall i systemet. I Europa verkar högerpopulismen ha ett tak på cirka 15 procent, och överlag växer den inte längre.
När Macron efter höstens tuffa reformer i Frankrike backat något från de höga valsiffrorna, har väljarna inte gått till Le Pen. Inte heller till den populistiska vänstern under Mélenchon. Populisternas politiska inflytande överdrivs, men de har onekligen komplicerat regeringsbildningarna.
Det finns ett oprövat kort i tysk politik, och det är vänsterpartiet Die Linke med stark förankring i östra Tyskland. 27 år efter återföreningen borde det vara dags att ta in detta parti i värmen. I stället för att låta AFD exploatera det ekonomiska och sociala missnöjet i forna DDR.
Tysklands ekonomi går som tåget – i BNP-mått mätt. Det finns utrymme för större investeringar i eftersatta områden. I stället ökar klyftorna. De tyska socialdemokraterna måste utveckla alternativ till den konservativa ekonomiska politik som nu förs. Det kräver en tid i opposition.
Det är inte bara i Tyskland som socialdemokraterna backat under 2017. De har förlorat i stort sett alla val de ställt upp i, och de har förlorat stort. Det är den kanske viktigaste förklaringen till dagens politiska kris i Europa.
Socialdemokraterna i Europa har både insikter och ambitioner, men visionerna saknas. Inställningen är att man inte får utmana väljarna, för då förlorar man valen. Nu när man ändå förlorat valen, kunde man kanske pröva något nytt?