Anledningen? Tågen är för gamla, mer än 50 år gamla, reservdelar saknas och spåren är för dåliga. Inte minst rör det framkomligheten, eller bristen på densamma, kanske främst på Malmbanan som är Sveriges tyngst trafikerade järnvägssträcka och som samtidigt under lång tid dragits med bristande underhåll. Det har lett till uppmärksammade urspårningar och att persontågen trängts undan när malmen ska fram med många förseningar och inställda tåg som följd.
Det har gått så långt att statligt ägda LKAB, i sin frustration över att underhåll och byggandet av dubbelspår på Malmbanan dröjer, föreslagit att finansiera busstrafik istället för tåg för persontrafiken i syfte att frigöra kapacitet på järnvägen.
Marknaden fungerar inte. Och det är inte mycket marknad till att börja med. All kollektivtrafik är idag subventionerad, mellan 40-80 procent av kostnaderna finansieras med skattemedel. Skillnaderna beror på om trafiken sker i kommunal, regional, eller statlig regi och vilken ambitionsnivå de har för turtäthet, utbud, miljökrav, biljettpris och annat. Biljettpriset har bara varit och är en avgift för att använda servicen, en medfinansiering.
En gång i tiden var nästan all kollektivtrafik allmänt ägd. Dels för att den ansågs vara en självklar samhällsservice och infrastruktur. Det skulle bara finnas där och fungera, lite som vi betraktar biblioteken idag. Men det berodde också på att skattesubventionerna ökade vid mitten av 1950-talet när bilismen växte. Om kollektivtrafiken skulle överleva behövde det offentliga gå in, i takt med att mer skattepengar gick till privata verksamheter så ökade kraven på insyn från de folkvalda. Många gånger övergick de i offentlig ägo, som exempelvis Luleå lokaltrafik AB, ett helägt kommunalt bolag, välskött och ett av landets bästa.
Sedan kom privatiseringsivern under 1990-talet och förstörde allt. Som med Apoteket, Bilprovningen, elmarknaden och en rad andra offer för marknadsfundamentalismen.
Tåg- eller busstrafik kan och ska inte ses som en marknad bland andra.
Ta nattågen till norra Sverige med slutdestination Narvik som exempel. Tåg och spår ägs av Trafikverket, det enda som händer vid en upphandling är att ett företag räknar på själva utförandet av trafiken. Ingen, inte ens statligt ägda SJ, ser någon ekonomi att köra trafiken med nuvarande villkor.
Enda anledningen till att SJ kör fram till avtalsperiodens slut är att Trafikverket frångått den vanliga upphandlingsmodellen och betalar SJ vad det faktiskt kostar att köra tågen.
Jan Kyrk, affärschef på SJ, tycker att det är positivt att Trafikverket får en tydlig bild av kostnader och intäkter och samtidigt mer ansvar och inflytande. Han anser att det är nödvändigt att fortsätta med denna modell för att någon över huvud taget ska vilja åta sig nattågstrafiken de närmaste åren.
Med andra ord har Trafikverket mer eller mindre redan förstatligat nattågstrafiken, staten både utför och betalar trafiken. Det har skett för att rädda den. Rädda en samhällsservice, det är inget som ska marknadsanpassas. För vad händer när det inte finns någon marknad? Ska halva Sverige bli utan tåg?
Tåg- och kollektivtrafik finns till för att hålla samman Sverige, det fattar inte den nuvarande regeringen. Jag hoppas att en ny S-ledd regering kan göra som Labour i Storbritannien och förstatliga järnvägarna.