Sverige hade behövt Ulrica och Stina länge till

Ulrica Schenström försvann precis när sommaren stod i blom. Stina Oscarson dog i våras. Två stora förluster för samhällsdebatten. 

Solnedgång.

Solnedgång.

Foto: Martina Holmberg / TT

Ledarkrönika2025-06-17 05:00
Detta är en ledarkrönika. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Starka kvinnor är ett så uttjatat begrepp att det nästan blivit en kliché. Ungefär som att hälften av befolkningen per automatik är svaga och därför sticker ut om de väljer en annan väg. Men det var precis vad Ulrica Schenström och Stina Oscarson gjorde. Två samhällsdebattörer födda 1972 och 1975 som dog alldeles för tidigt. Man ska inte dö när man är i 50-årsåldern. På några månader gick solen ned för spetsig kvinnlig samhällsdebatt i Sverige. 

Olika men ändå med egenskaper de delade. Båda tog rummet direkt när de klev in. Ingen omgivningen kunde missa. Lyssnade på sina motståndare. Vände och vred på argumenten och tänkte ett steg till. Alltid nyfikna på vad samtiden visade upp just nu. Nära till skrattet när det behövdes. En blåslampa och uppfordrande knuff i ryggen på de som förtjänade det. Lösningsfokuserade och debattglada. Inget till övers för politiken som en tramsig spelplan. Seriösa och provokativa. Gärna pang på direkt på ämnet för dagen. Intresserade av allt. 

Stina Oscarson föddes i Skellefteå med rötter i scenkonsten som regissör, dramatiker och teaterchef. Även efter döden får hennes verk uppmärksamhet. Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm stoppade hennes pjäser om gängkriminalitet. Vilket har lett protester från flera håll. En intressant kulturdebatt om det pågår nu och som hon säkert själv hade kastat sig in i om hon hade fått leva. 

Stina tänjde ofta på gränserna. Hon ledde offentliga samtal där högerextrema representanter deltog. Blev hon i sin jakt efter det autentiska demokratiska samtalet ett offer som legitimerade nazism? Kanske, men som med allt Stina gjorde var inget hundra procent svart eller vitt. Samhällsdebatt är rörlig materia och någonstans i ytterkanterna gjorde hon allt hon kunde för att väcka en tråkig enighet till liv. Bara så kan positioner förflyttas och nya perspektiv nå fram. Vid ett annat tillfälle fick hon stark kritik då n-ordet nämndes i ett panelsamtal. Även den gången bemötte hon händelsen i ett debattinlägg. Under hennes sista år vågade hon till slut också berätta öppet om anorexin och skrev texter om en iskall vårdapparat. Sjukdomen som bröt ned henne och till slut ledde till döden. 

Ulrica Schenström var med och formade de nya Moderaterna under Fredrik Reinfeldts tid som partiledare. En visionär och praktisk hantverkare i politikens tjänst. Byggde med spikar och skruvar. Samtidigt kunde hon kommunikation på sina fem fingrar. En avgörande del i att lyckas nå ut till väljarna. Få saker gjort var hennes mantra. Det är ytterst vad politik handlar om. Inte ändlösa debatter som inte leder någonstans. Ulrica sträckte också ut handen till sina motståndare. I podden Åsiktskorridoren, som Aftonbladets ledarsida ligger bakom sedan drygt tio år, var hon en återkommande gäst. Sida vid sida med skolade socialdemokrater gav hon liv till samtalen och blev mycket uppskattad av lyssnarna. 

Hon förstod mekanismerna i ett parti oavsett färg. Svenska regeringar består alltid av personer som har firat midsommar ihop sedan de var barn sa Ulrica. Precis så är det nu med Ulf Kristersson och så var det även på Stefan Löfvens tid. 

Stora delar av omvärlden är i ett skakigare läge än på mycket länge. Just därför måste vi ha debattörer som sätter ordet på saker. Hjälper en att navigera och se klart. Sverige hade behövt Ulrica och Stina länge till.