Beskedet efter den nyligen genomförda partikongressen är att Socialdemokraterna ska kämpa för att arbetstiden ska kortas. Beslutet gick inte lika långt som en del önskade, för långt för andra. En typisk kompromiss. Ingen blir helt nöjd, ingen helt missnöjd heller. Samtidigt är beskedet välkommet och resultatet av många års hårt arbete från medlemmar.
Jag kommer själv ihåg årsmöten med arbetarekommunen och distriktskongresser där jag och andra debatterade för att partiet skulle ta ställning för arbetstidsförkortning. Då var inte partiledningen mogen, varken lokalt eller nationellt, de flesta ansåg det vara en fråga för fack och arbetsgivare att lösa och förslagen föll i omröstningarna. Och visst, svaret är även nu att det är arbetsmarknadens parter som i första hand ska förhandla fram kortare arbetstid men kongressen fick även in en skrivning om att det "kan komma att kräva kompletterade regleringar och insatser".
Det innebär att partiet lämnar öppet för att ta till lagstiftning i det fall att arbetsgivare och fack inte lyckas åstadkomma kortare arbetstid förhandlingsvägen. Vilket jag tror är det realistiska alternativet. När åtta timmars arbetsdag infördes för mer än 100 år sedan så var det genom ett riksdagsbeslut. Arbetarrörelsen insåg då att LO knappast skulle kunna förmå arbetsgivarna att självmant förkorta arbetstiden, det skulle de endast lyckas med genom lagstiftning.
Steg för steg genomförde arbetarrörelsen de krav som de drivit sedan 1800-talets slut. Vår 40-timmarsvecka fick vi 1973. Hur då? Genom riksdagsbeslut. Vilka drev igenom det? Socialdemokraterna. Fem veckors semester fick vi 1978. Hur då? Återigen genom ett beslut i riksdagen. Återigen var det Socialdemokraterna som genomförde det.
Varje gång som löntagare fått det bättre har det föregåtts av en domedagsdebatt från näringslivet, ekonomer och andra opinionsbildare på högerkanten. En sänkning av arbetstiden menade de skulle innebära undergång för svensk ekonomi och konkurrenskraft. Historien har visat dem fel varenda gång. Argumenten emot var bara försök att skrämma till tystnad och att förslagen skulle dras tillbaka.
Lite symptomatiskt är att det är inom den mest konkurrensutsatta sektorn som arbetstidsförkortning kommit längst, industrin. Fackförbundet IF Metall har under många år förhandlat till sig kortare arbetstid genom kollektivavtal, en del av löneutrymmet har helt enkelt använts för att korta ned arbetstiden.
Och det är där vi kommer till kärnfrågan. Finansieringen. Inom vinstdrivande verksamhet kan det, om det går bra, finnas utrymme för detta. Men hur ska det utrymmet tillskapas inom offentlig verksamhet som i många fall dras med underskott? Eller vad händer med arbetstidsförkortning i privata företag om vinstutrymmet minskar eller uteblir?
Lämnas frågan om kortare arbetstid till fack och arbetsgivare kommer det aldrig hända för många löntagare. Och det kan snabbt försvinna i bistra ekonomiska tider för de som har det.
Vi har råd med kortare arbetstid i Sverige. Det handlar bara om prioriteringar. Skattesänkningar till de allra rikaste eller kortare arbetstid för dig och mig? Vad tycker du?
Det är ett friskhetstecken att Socialdemokraterna återigen driver en av rörelsens grundläggande frågor, mer tid till familj, fritid och samhällsengagemang. Vad ska vi annars ha tillväxten för?