Andra menar att vi är goda människor som inte har några problem med mänskliga rättigheter – det är på andra platser i världen där storskaliga brott, exempelvis folkmord, sker, eller i diktaturer. En något skev självbild.
Visst. Sverige är bra på området i jämförelse med till exempel Saudiarabien. Trots det får Sverige regelbundet kritik från FN för att inte göra tillräckligt. Bland annat har FN i åratal påpekat att det saknas instrument för att granska hur staten ser till att den enskilda människan får sina rättigheter tillgodosedda. En oberoende MR-institution rekommenderas.
Mänskliga rättigheter är i regel rättsligt bindande. De är ett kontrakt mellan staten och människor som lever i staten. Det kan handla om rätten till bostad, religionsfrihet och frihet från diskriminering.
Både individuell och strukturell diskriminering måste på allvar åtgärdas i en tid av ökad polarisering, hat och nazism. Inte enbart FN:s konventioner gäller utan också EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna. Dessa internationella folkrättsliga lagar har harmonierats in i den svenska grundlagen.
Det bränner till när rättigheter krockar med varandra, exempelvis yttrandefrihet och skydd mot rasism. Inte alla tänker på att detta handlar om mänskliga rättigheter, en term som kan verka lite tömd på innehåll.
Nåväl, efter kvarnmalande i decennier tillsattes en utredare, Lise Bergh, i våras för att ta fram ett förslag på hur en MR-institution ska kunna se ut. Utredningen ska överlämnas till regeringen 31 oktober. Sex-sju månader är kort tid för att utreda en såpass viktig samhällsfunktion.
Tidpunkten för lämnandet är olycklig med tanke på valets efterdyningar. En nyinstallerad regering har troligen inte en MR-institution som första prio när en mängd politiska beslut hopats. Egentligen är frågan inte politisk särskilt kontroversiell, bortsett från SD:s åsikt. Möjligen uppstår politiska skillnader i hur institutionen ska arbeta. Om den ska enbart ägna sig åt individuell diskriminering, en liberal grundtanke, blir det en snäv konstruktion. FN:s mening är att den på ett bredare sätt ska bekämpa strukturell diskriminering och säkra de friheter vi har.
I dagsläget står inte Sverige inför en auktoritär regim – men flera länder i Europa går i den riktningen – och jag befarar att Sverige kan vara på väg dithän. Därför, menar jag, är det bråttom att instifta garanter för demokrati och folkrätt. Utredningen får inte hamna i malpåse.
En viktig komponent är att en MR-institution är fristående från staten. Det har spekulerats om att Justitieombudsmannen eller Diskrimineringsombudsmannen vore bra huvudmän.
Det är ingen god idé. Staten ska inte granska staten. Institutionen måste vara orädd och våga vara obekväm när den ser till att regering – oberoende av politisk färg – och riksdag håller vad de lovat.