Säger du att du inte kan så vill du inte!

I ett förändrat land behöver man studera och justera utfallet. Det är banne mig inte raketforskning.


Skogsavverkning i den råvaruprucerande landsänden

Skogsavverkning i den råvaruprucerande landsänden

Foto: Pressens Bild/TT

Ledarkrönika2023-03-25 06:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Förändring är ett långsiktigt arbete. Vanor som är som upptrampade stigar. Om man ska vika av från stigen måste man veta vart man vill gå. Ska man förändra ett helt samhälle krävs kunskaper om både hur nuläget ser ut och varför det inte är optimalt. Det finns, tyvärr, motkrafter mot att alla ska ha samma chanser. Jag brukar säga att alla konflikter i världen trattar ner till vem som ska bestämma om mark, men det finns såklart en del annat också. Pengar till exempel. Eller känslan av att vara eller ha det lite bättre och inte vilja riskera att tappa det.

Arjeplog för 60 år sen var betydligt större än idag. Vi tillhörde den delen av landet som främst var råvaru-producerande. Där jobben fanns. Sedan dess har Sverige förändrats. När jag växte upp var det i högsta grad möjligt att skapa sig framgång utan särskilt mycket formella kunskaper, det räckte gott och väl att man var en klok person med livskunskaper. Statsmakterna såg också annorlunda ut. En minister kunde svara i telefon själv och vara tillgänglig, men framför allt drevs man av tankar på det ”det rationella samhället”. Man behövde bygga tillräckligt mycket bostäder med bättre standard och ville bygga vägar för alla bilar. Gamla stadskärnor revs i många städer och istället byggdes Domus-lådor och parkeringsplatser. Allt byggde på visioner om det goda samhället, även om det inte föll ut så bra – i våra ögon. 

Landet förändrades. Våra låglönejobb blev också så småningom utkonkurrerade och vi syr inte längre kläder eller bygger fartyg i Sverige. En hel massa arbeten rationaliserades bort och försvann i inlandet och på glesbygderna och de ersattes inte med nånting annat – för i städerna fanns nämligen de utbildade, de som kunde ta de nya jobben. Ville man läsa vidare var man ju många gånger dömd att flytta för det fanns inget jobb att komma tillbaka till. Vi började också se på förhållandena mellan man och kvinna på nya sätt. Hemmafruarna försvann, och det handlade inte alltid om ekonomi utan också om att kvinnorna faktiskt också ville göra annat. Bilden om vad som är manligt och vad som är kvinnligt lever dock kvar. Fortfarande får man lägre lön för samma jobb om man är kvinna än om man är man. En del företag inser att de måste förändras om de överhuvudtaget ska kunna hitta personal, man måste vända sig till hela arbetsmarknaden och inte bara till halva. De som bestämt att förändra sig märker att killarna – på en mansdominerad arbetsplats – ofta både håller längre och trivs bättre – och samma gäller för motsatsen.

Men vi sitter lika förbenat fast i våra gamla mönster. Man kan fortfarande inte plugga till vadsomhelst varsomhelst ifrån. Det går trögt att flytta myndigheter utanför de största städerna – trots att söktrycket på jobben ofta blir högre om man går den vägen. Jämställdhetsarbetet går långsamt. Tjejernas lön tar slut nån gång på hösten när mannens räcker hela året om man slår ihop det. 

Det har lagts ner mycket tid på att berätta om olikheterna. Vi har förklarat hur liten administration en sån kommun som vår har eller hur mycket strand vi har per invånare. Vi möter flackande blickar när vi visar att arbetsmarknadens innehåll är skevt fördelad och jag tänker att om vi inte ens kan enas om att det går att radera ut de största skillnaderna så kan vi ju egentligen skita i det där med jämställdhet också. För det handlar om vilja. Och alla har inte vilja.